- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
60

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Albert Sp i t zer

Georges Bizet.

levt en svensk operaafton som skänkt mig
en så odelad tillfredsställelse. Hr Janssons
dekorativa inramning var förträfflig,
särskilt förtjäna framhållas första aktens
skogslandskap med utsikt över sjö och strand
samt tredje aktens dalstuguinteriör; dock
saknades i det förra vattenfallet, vari
Forskarlen skall visa sig, och i andra aktens
kvarnkammare det mjöldamm som skall
bilda ett vitt lager överallt. Annars
följdes noga Strindbergs anvisningar, vilket
även i stort sett gäller om hr Stangenbergs
stilfulla och väl genomtänkta iscensättning.
En alldeles ypperlig maskering av samtliga
uppträdande gjorde att man fick se verkliga,
på kornet tagna dalatyper; jag vill särskilt
nämna Kerstis mor (fru Högfelt), Mats’ far
(hr Benktander) och farfar (hr Andrésen).
Den sistnämnde fick tillfälle att i sitt lilla
men betydelsefulla parti glänsa med sina
praktfulla djupa toner. Kerstis oerhört
krävande roll utfördes av fru Ljungberg
på ett sätt som helt enkelt kan betecknas
som mästerligt; allt: den tjusande yttre
företeelsen, den friska, klangfulla rösten,
det livfulla spelet och ej minst den
alltigenom besjälade mimiken sammansmälte
till en skapelse av första rang, vartill både
den unga konstnärinnan och den scen hon
tillhör äro att lyckönska. Mats’ roll hör
ej till de tacksamma, hr Ralf var både
dramatiskt och vokalt fullt tillfredsställande,
men gav i det yttre ej tillräcklig illusion

av ungdom. Brita återgavs storslaget av
fru Järnefelt, i vilken fru Ljungberg hade
en värdig motspelerska; den överdrift, som
här ligger nära till hands och som skulle
gjort rollen allt för motbjudande, undgicks
fullständigt. Lika förträfflig på sitt sätt
var fru Bartels’ jordegumma, en burlesk
och dock måttfull, ytterst karakteristisk
figur. Hr Herou (länsmannen) genomförde
sitt parti med både värme och kraft, men
verkade avgjort för ung och saknade den
pondus rollen fordrar, här hade hr
Wallgren eller hr Molin varit bättre på sin
plats. Hr Molin hade nu en mycket ledsam
roll, och varken utseendet eller dräkten
motsvarade Strindbergs bild av Forskarlen.
Men om alla de nämnda och alla här icke
nämnda uppträdande gäller, att de med
verklig hängivenhet fyllde sina uppgifter;
att hovkapellet under hr Järnefelt skötte
sig utmärkt är nästan överflödigt att
omtala. — Kronbruden på K. Teatern var
en mönsterföreställning, som länder vår
operas konstnärer till heder. Det var ingen
»sensation» — lyckligtvis. Men det som
är förmer: god, äkta, delvis stor konst.

En sensation, om än ej av den art
operaledningen avsett, blev däremot
uppförandet av Carmen i fullständigt ny
scenisk dräkt och med fröken Ebon Strandin
i titelrollen. Sällan har väl hos oss en
operatilldragelse väckt en sådan
uppmärksamhet, sällan också musikkritikens
omdöme varit så enhälligt. Efter allt som
skrivits om den nygestaltade Carmen kan det
tyckas, att ej mycket är att tillägga.
Låtom oss först dröja några ögonblick vid
verket och dess skapare.

När Carmen första gången skådade
rampljuset, d. 3 mars 1875, stod Bizet i
sitt trettiosjunde år. Hans föregående
operor hade vunnit ringa erkännande; det
var i konsertsalen och som
orkesterkompositör han slagit igenom. Av Carmen
väntade han sig en stor framgång. Men det
nya verket mottogs kyligt. Särskilt fann
man ämnet osedligt och stötande,
olämpligt för Opéra-comique, familjeteatern par
excellence. Musiken ansågs av somliga
allt för revolutionär, av andra allt för
eklektisk. Motgången bidrog att förvärra
en kronisk sjukdom hos Bizet, som avled
tre månader efter första föreställningen.
Det ligger tragik i att han ej fick uppleva

60

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0076.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free