Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Sp i t z er
Don Jose. Carmen. Escamillo.
Kostym skisse r av Gli s t av o Bacarisas.
framgår av breven till vännen-tonsättaren
Peter Gast, där Carmen utgör ett ständigt
återvändande tema. Operans av Nietzsche
gränslöst beundrade slutduett är en
höjdpunkt i operalitteraturen, av den kan man
sluta sig till vad verket kunnat bliva i
trognare anslutning till Mérimées
mästarenovell. Nu är det på gott och — mindre
gott. Men Bizets äktfranska smak, klarhet
och esprit, den för sin tid ofta nya och
överraskande harmoniken, den läckra
instrumentationen och ej minst en sällsynt
förmåga att tacksamt behandla rösterna
göra att man med glädje lyssnar till denna
musik, även där den melodiska
uppfinningen är mera alldaglig. -—
Carmens första parisiska uppsättning
prisades allmänt för sin enastående realism
och i minsta enskildhet trogna orts- och
tidsfärg. När operan återupptogs 1883 av
direktören Carvalho, som »vid sidan av
sina verkliga förtjänster som iscensättare
hade det felet att vilja göra om alla
uppsättningar som andra än han själv utfört»
(Ad. Jullien), försvann, som en tysk biograf
säger, allt det karakteristiska, zigenarnas
trasiga och lappade dräkter, Carmens
sönd-riga strumpor (se Me’rimée!) och uttrampade
skor. Det blev en Carmen i praktupplaga.
En sådan är det också K. Teatern
velat ge oss. Då jag ej förrän nu återsett
operan sedan fru Jungstedts avskedsföre-
ställning har jag ej de gamla
dekorationerna i friskt minne, de voro nog i många
avseenden mindre lyckade, särskilt verkade
det löjligt, när man i fjärde akten skådade
in i en cirkus med på fonden målade
åskådare! Men med allt erkännande åt
hr Bacarisas’ vackra arbete, varpå här ej
är tillfälle närmare ingå, stod dock den
förra Carmenuppsättningen på ett helt
annat sätt i överensstämmelse med textens
föreskrifter. Hr Andrés beklagliga ovana
att vilja förändra och omgestalta allting
har åter medfört ett olyckligt resultat. I
stället för kasernen med högvakt mitt emot
fabriken få vi nu efter gammal
teaterschablon detta café, som vi sett i tiotals operor,
där gästerna dricka ur tomma glas och
åtnjuta oinskränkt kredit. Dragonerna böra
liksom i första uppsättningen ha den gula
uniform, för vars skull de fingo spenamnet
kanariefåglar; »canari» kallar också
Carmen sin älskare både i novellen och
originaltexten. Vaktombytet förlägges till
kulissen, och med vaktens uteslutna avmarsch
är ett stycke karakteristisk musik offrat.
De fattiga arbeterskorna äro fullständigt
oriktigt klädda som eleganta seSoras. Att
låta andra akten avspelas på en öppen
gård strax nedanför stora landsvägen är
vansinnigt, kan man tänka sig en sådan
mötesplats för smugglare och rövare? Att
Escamillo sjunger sina kupletter direkt till
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
