Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den astronomiska världsbildens utveckling. Av Östen Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östen Bergstrand
relativa, så att det, som från en viss
ståndpunkt är vila, från en annan är
hastig rörelse. Men om man nu, i
anslutning till den omedelbara åskådningen,
tänkte sig jorden som ett åt alla sidor
sig utbredande plan, som orubbligt vilar
på ett fast underlag, hur kunde det då
hänga ihop med solen, månen och övriga
himlakroppar, som dagligen gå ned
bakom horisonten i väster för att nästa dag
åter uppstå i öster?
Det är här som en av grundläggarna
av den joniska naturfilosofien,
Anaximander, i 6:e århundradet f. Kr. träder
in med en ny uppfattning, ägnad att
häva denna och andra svårigheter. Han
kommer till den slutsatsen att jorden
ingalunda kan vila på något slags fast
underlag, utan att den tvärtom måste
vara en runtom begränsad kropp, som
svävar fritt i centrum av en
himmelssfär, vilken genom sin rullning kring en
axel åstadkommer himlakropparnas
dagliga rörelse och upp- och nedgång. I
själva verket torde Anaximander vara
den förste som kommit på den
revolutionerande tanken att himlen är en hel
sfär, på alla sidor, sålunda även på
undersidan, omslutande en i dess mitt fritt
svävande jord. I och för sig förefaller
oss denna tanke ganska enkel, men för
den som först kom på den måste den
ha framstått som oerhört djärv, ehuru
man följdriktigt måste ledas därhän.
Denna upptäckt banar vägen för den
något senare framträdande uppfattningen
av jorden såsom klotformig.
Anaximander själv ansåg jorden ha formen av en
kort rund cylinder, vars höjd är ungefär
en tredjedel av basytans diameter, och
på vars övre plana yta människorna bo.
Läran om jordens klotform torde först
ha blivit förkunnad av pythagoreerna.
Klart uttalad och med anförande av
verkliga skäl närmare utredd finna vi
emellertid denna lära först hos Aristo-
teles. De matematiska bevis, på vilka
han stöder sig, äro ungefär desamma,
som ännu i dag bruka anföras i våra
geografiska läroböcker, och jag vill
därför ej nu uppehålla mig därvid.
Utom solen och månen kände
grekerna till fem andra »vandringsstjärnor»
eller planeter: Merkurius, Venus, Mars,
Jupiter och Saturnus, vilka på himlen
ha självständiga rörelser i förhållande
till de pä densamma orubbligt fästade
fixstjärnorna. Kännedomen om
planeterna hade grekerna flera århundraden
före Kristi födelse erhållit från
babylonierna eller egypterna. Grekerna
uppställde snart problemet angående solens,
månens och planeternas rörelser såsom
den astronomiska forskningens
huvud-uppgift. Det gällde att ur iakttagelserna
av dessa himlakroppars mer eller mindre
komplicerade skenbara rörelser på
himlen härleda lagarna för deras verkliga
rörelser i rymden och sålunda skaffa en
inblick i världsalltets allmänna
mekanism. Vi veta, att denna gåta skulle
finna sin slutliga lösning först två
årtusenden senare, genom Kopernikus,
Kepler och Newton.
Ett av de tidigaste försöken till
problemets lösning gjordes redan i 6:e
århundradet f. Kr. av pythagoreerna.
Enligt Pythagoras är den i världsalltets
medelpunkt placerade orörliga jorden
omgiven av åtta koncentriska
genomskinliga sfärer, på vilka de olika
himlakropparna äro fästade, och vilka genom
sina olika rotationer i förhållande till
varandra åstadkomma himlakropparnas
skenbara rörelser kring jorden. Enär
solen och månen räknas till planeterna,
är dessas antal sju, och var och en av
de sju inre sfärerna uppbär sin planet;
på den åttonde och yttersta äro alla
fixstjärnorna fästade. Alla åtta sfärerna
ha, utom sina vridningar i förhållande
till varandra, en gemensam daglig rota-
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
