Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den astronomiska världsbildens utveckling. Av Östen Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östen Bergstrand
hänande och fientliga mot densamma,
är allmänt bekant, liksom att
stridigheterna om denna lära fortforo ännu
under hela 1600 talet.
Frän vår tids ståndpunkt sett
företer Kopernikus’ teori många
bristfällig-heter. Men den världsbild som den ger,
med solen i centrum av planetsystemet
och med planeterna beskrivande
likartade banor av enklaste form. framstår
för oss just genom sin enkelhet såsom
betydligt mera storslagen och tilltalande
än den ptolemaiska.
Genom Keplers upptäckt av de
verkliga lagarna för planeternas rörelser och
Newtons upptäckt av den allmänna
gravitationslagen fullbordades under
1600-talet det verk, vartill Kopernikus lagt
granden, och skapades den bild av
planetsystemets byggnad och
rörelseförhållanden, som i huvudsak ännu är
beståndande. Man kan säga att härmed
den slutgiltiga lösningen äntligen blivit
funnen till det stora problem, vars
behandling grekerna uppsatte som den
astronomiska forskningens huvuduppgift.
Keplers och Newtons upptäckter bilda
sålunda den naturliga avslutningen av en
epok i fråga om världsbildens utdanande.
Med 1700-talet inträder en alldeles
ny fas i utvecklingen. Man vidgar
blicken och börjar treva sig fram i de
oändliga vidder, som utbreda sig utomkring
det begränsade planetsystemet. Man
börjar, med andra ord, mera på allvar
ta itu med den dittills tämligen intakta
fixstjärnevärlden.
Den ingående kännedom man genom
Kopernikus’, Keplers och Newtons
upptäckter fått angående vårt solsystems
eller planetsystems byggnad och
utsträckning kunde i själva verket
ingalunda skapa någon föreställning om
världsalltets byggnad i det hela. Vad
de utanför solsystemet belägna
fixstjärnorna beträffar, hade de kommit att på
ett föga framträdande sätt figurera i
diskussionerna om det geocentriska och
det heliocentriska systemets företräden.
Att stjärnorna måste vara himlakroppar,
som befinna sig på ofantliga avstånd
utanför planetsystemet, var ju en
uppfattning som uttalats redan under antiken.
Men i övrigt visste man fortfarande
ingenting om deras natur och om den roll
de spela i världsbyggnaden, och man
stod alltjämt så gott som utan alla
metoder och hjälpmedel för ett inträngande
på detta område. Den astronomiska
forskningen hade därför kommit att
nästan uteslutande begränsa sig till de
till vårt solsystem hörande
himlakropparna, solen, månen och planeterna, så att
man i teorierna och betraktelserna över
världsalltets byggnad så att säga glömt
bort fixstjärnorna och nästan vant sig
vid att identifiera vårt solsystem med
världsalltet självt. Den utomkring
solsystemet befintliga stjärnvärlden förlorade
sig i ett mystiskt dunkel.
I varje fall kunde det icke falla
Kopernikus in att förutsätta något annat
än att solsystemet vore det väsentliga
i världsalltet, och att dess centralkropp,
solen, även vore hela universums
orörliga centrum. Den gamla tron på ett
sfäriskt universum, i vars mitt vi
befinna oss, var djupt rotad i
människornas medvetande; detta åskådningssätt
måste först försvinna och idén om solen
såsom endast en obetydlig stjärna bland
otaliga andra måste träda i stället,
innan ett nytt steg kunde tagas mot
en riktig uppfattning av världsalltets
byggnad.
Möjligheten av att vår sol icke skulle
intaga en dominerande ställning i
världsalltet synes hava föresvävat redan Kepler.
Han kunde emellertid icke grunda en
dylik åsikt på några bindande skäl, utan
framkastade den blott som en förmodan.
Småningom började den emellertid att
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
