Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den astronomiska världsbildens utveckling. Av Östen Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östen Bergstrand
Schematisk bild av vinte r gatsystem et i genomskärning,
enligt William Herschel 1784.
se, att detta matt ljusskimrande band
av oregelmässig form och ljusstyrka, som
genomdrager stjärnbilderna och liksom
en gördel omsluter hela himmelssfären,
i själva verket utgöres av en ofantlig
anhopning av ljussvaga stjärnor, vilka
för obeväpnat öga icke kunna urskiljas
var för sig, men som tillsammans
åstadkomma detta töckenartade ljusskimmer.
Blotta tillvaron av denna Vintergata
ledde Wright till den uppfattningen att
stjärnorna icke kunna vara likformigt
utströdda i rymden, utan måste vara
sammanhållna till ett stjärnsystem, som
har sin största utsträckning i det plan,
som motsvaras av Vintergatan. Vi möta
här i själva verket, för första gången
klart uttalad, en tankegång, som ännu i
dag utgör en av de viktigaste
utgångspunkterna vid utforskandet av
universums byggnad.
Med användande av denna av Wright
framkastade idé uppställde den berömde
filosofen Kant några år senare den
bekanta spekulativa teori för världsalltet,
där han utgick från det förhållandet att
inom vårt solsystem planeternas månar
omkretsa planeterna i banor, vilkas plan
nära sammanfalla med varandra, och
sedan planeterna i sin ordning omkretsa
solen i ekliptikans plan. Han tänkte
sig då, att på samma sätt hela vårt
solsystem jämte ett antal andra liknande
solsystem, med var sin stjärna till
centralkropp, skulle tillsammans bilda ett
system av högre ordning. Inom detta
högre system, där Vintergatan antages
spela samma roll som ekliptikan i vårt
planetsystem, skulle de olika solarna
med sina åtföljande solsystem kretsa
omkring en gemensam stor centralkropp,
och som denna centralkropp tänker sig
Kant den strålande Sirius.
Naturforskaren och filosofen J. H.
Lambert utvecklar i sina 1761
utgivna »Cosmologische Briefe» en
liknande idé, men han fullföljer den
ytterligare. Han tänker sig ett antal
vinter-gatsystem i sin ordning vara förenade
till ett ännu större system, där de kretsa
kring ett gemensamt centrum. Och så
kan man enligt Lambert fortsätta i
oändlighet till system av allt högre och
högre ordning.
Denna ståtliga teori och andra
liknande voro, såsom byggda antingen på
rena spekulationer eller på blotta
analogier från värt planetsystem,
naturligtvis förfelade. I ett avseende erbjuder
emellertid den Lambertska teorien ett
visst intresse, nämligen därutinnan att
den, visserligen blott som ett
tankeexperiment, uppbygger en åskådlig bild
av ett universum, som är i ordets
egentliga mening oändligt. I en helt
nyligen utkommen avhandling har pro-
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
