Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den astronomiska världsbildens utveckling. Av Östen Bergstrand - Livets eviga: Farväl! Av Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Östen Bergstrand
andra sjunkit i glömskans djup. Och vi
ha sett huru ännu i den dag som är
oförenliga åsikter stå emot varandra.
Liksom i den moderna fysisk-kemiska
forskningen i vår tid de fundamentalaste
föreställningar utan betänkande offras
»på ett ord av experimentets
härskarstämma», så gäller även inom den
moderna astronomien principen om
observationernas oinskränkta och
utslagsgivande domsrätt över alla teorier. Mot denna
princip, som inom ali naturforskning
självklart borde vara den ledande, har
nog tidigare mången gång syndats på
ett betänkligt sätt. Men numera, just
med denna princip som ledstjärna, har
den stellarastronomiska forskningen nätt
en så hög utveckling, att vi utan att
vara övermodiga kunna vänta oss att
inom en icke alltför avlägsen framtid
motsägelserna skola lösas och att vi
skola få ett fastare grepp på universums
stora problem.
Vi skola då sannolikt få skönja
konturerna av en världsbild, som visserligen
icke uppvisar för oss grekernas ydoQ,
en omätlig rymd uppfylld av formlös och
oordnad materia, men som å andra sidan
icke heller företer deras y.öojuoc, ett strängt
regelbundet och välordnat universum.
Säkerligen få vi skåda någonting mitt
emellan dessa ytterligheter: ett i vissa
avseenden ensartat, men i andra
oändligt mångskiftande universum, där många
underbara överraskningar möta oss, men
där vi pä samma gång så småningom
skola allt mer och mer kunna finna oss
tillrätta.
LIVETS EVIGA: E A R V Ä L!
Av GUSTAF ULLMAN
Kvällguld glänste upp i djupa gränder.
Blitt till avsked handen räckte du.
»Liten, du är kall om dina händer»,
sade jag; och blekt du log ett nu:
»Är jag? — Vet du, hur ett ordstäv lyder
om vad det betyder?
Endast — att man bortglömd är.» —
Brått på nytt din hand jag slöt i mina,
åter närmre dig intill mig drog,
såg så sällsamt dina ögon skina,
såg hur skälvande ditt löje dog; —
»Liten, är du ej mitt hjärta nära?» —
— »Ditt? Vem vet! Men han som tog min ära,
glömt mig. Och du glömmer, — när?!» —-
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
