Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alexander Witberg. Alexander I:s gunstling och Alexander Herzens vän. Av Rafael Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rafael Lindqvist
tet. Men många, många flera ligga för
tid och evighet begravna i den ryska
jordens svarta mull —- med ett ryskt
kors på sin glömda grav. Den svenska
stammen har ju i många märkliga fall
fått igen sina förlorade söner — ofta
efter århundraden, stundom efter
årtusenden av förgätenhet. Ruriks och hela
det varjägiska Rysslands svenska anor
äro ju längesedan vetenskapligtfastslagna.
Dnjepr-kosackernas vikingabalk och de
rurikska furstarnas hovspråk — ända
till Vladimir den helige — figurera ej
längre i de ryska annalerna med ett
»pater ignotus» efter namnet, och om
»Rysslands hjälte» Suvorov heter det i
Pavljenkoffs auktoritativa »Biografiska
bibliotek» (av 1895): »Ätten Suvorovs
stamfader var svensken Suvar.»
Från fursten och fältmarskalken
Suvorov är steget mindre än man skulle
tro till arkitekten och akademikern
Alexander Witberg — självhärskaren
Alexander I:s gunstling och
frihetsmartyren Alexander Herzens vän och
olycksbroder.
De vackra Sparvbergen sydväst om
Moskva äro egentligen en vidsträckt
halvmånformig åsbildning på
Moskvaflodens högra strand, ett konglomerat av
jordkullar av ända till 32 ryska famnars
höjd över flodens nivå. De äro bevuxna
med den yppigaste lövskog och lika rika
på förtrollande utsikter över Moskva med
omgivningar som på historiska minnen.
Sparvbergen hava i alla tider varit en
sommarfristad för moskoviternas furstar.
Här stod i tidernas morgon — på
Sparvbergens högsta krön —- tsar Boris
Go-dunovs lustslott, hit flydde Ivan III
Vasiljevitsch undan regeringsbekymren
och Moskva-somrarnas kvalm, och här
höll den frimodige prästen Sylvester sin
ljungande straffpredikan för Ivan den
förskräcklige, som flyttat hit efter den
stora branden i början av sin regering.
Här frodas ännu den björkdunge, som
Peter den store egenhändigt planterat,
och här betraktade »den store
mord-brännaren» under timslång tystnad det
brinnande Moskva, mörkare än han
någonsin blivit sedd, gripen av vanmäktig
harm och onda aningar. Och här
uttalade Alexander I första gången de
ord, som blivit Sparvbergens ärenamn
— »Moskvas krona». Men även
moskoviterna i gemen hava vetat att uppskatta
Sparvbergens somrnarbehag som trots
några Herrans smorde. Under soliga
helgdagar — vår, sommar och höst —
vimlade det »i den gamla goda tsartiden»
i Sparvbergens gröna sluttningar och
raviner av tedrickande lustfarare, och
koketta villor stucko här och där fram
bland lummiga ekar, lindar och björkar.
Det är dock ej i fursteminnen och
sommaridyller som Sparvbergens
egentliga namnkunnighet ligger. Som grav
för en av de djärvaste
konstnärsdrömmar, som någonsin drömts, som grav
för bortåt 5 miljoner guldrubel och sju
års slavarbete av tiotusentals arbetare
hava Sparvbergen vunnit sin sorgliga
ryktbarhet. Det var nämligen här, på
Sparvbergens högsta krön, Alexander I
ville och höll på att förverkliga den
snillrike svensken Witbergs storslagna
projekt till ett pankristet minnestempel,
helgat Kristus i hans egenskap av
världsfrälsare, rest till förhärligande av hans
lära och till evärdelig hugfästelse av
fransmännens förjagande från rysk jord.
Detta tempel skulle bliva större och
härligare än någon annan byggnad i
världen, skulle bliva ett den kristna
andaktens och lovsångens Babelstorn.
Och det skulle så blivit — om man
någonsin kommit längre än till det
förberedande grundnings- och
terrasserings-arbetet. Spåren av detta arbete —• ett
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
