Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lauri n
seglande på ett moln, som nedfirades med
ett ännu i dag användbart maskineri.
Det blir ett i svensk teaterhistoria
enastående evenemang, då denna teater skall
återinvigas, och svenska teatervänner ha
skäl till stor tacksamhet mot dr. Beijer,
som med lärdom och entusiasm
levandegör vår första teatraliska storhetstid. Han
lärde oss även genom de teckningar och
akvareller av teaterkostymer och
scenanordningar, som voro utställda i de
bred-vidliggande rummen, vilken imponerande
teatertradition man hade på det
scentekniska området och ej minst vilken
dekorationsprakt som då ansågs nödvändig. Det
var under de tider, då konung Gustav
faktiskt trodde, ej bara att »de fosterländska
sånggudinnorna» kunde vinna pris i
körsångstävlan med andra länders muser, utan
även att den manliga ungdomen av
teatern skulle kunna eldas av stora och sköna
exempel till de bragder, som kunde behövas
på det Karelska näset eller då konungen
ämnade sätta sig i spetsen för Europa och
krossa franska revolutionen. Ingen har
tagit teatern så på allvar som Gustav III.
Ehuru det ej ligger inom dessa
teateröversikters område att nämna om Operans
föreställningar, tillåtes det mig kanske att
ägna några erkänslans ord för det om
lärdom, smak och omsorg vittnande sätt,
på vilket de brottstycken av gustavianska
operor, vilka uppfördes vid Operans
150-årsjubileum, blivit uppsatta.
Doktor Agne Beijer har också här en
mycket stor förtjänst, och det var ej utan en
egendomlig rörelse man såg ridån gå upp
och blickade mot de två glaskronorna med
levande ljus. Detta och Thorolf Janssons
gustavianska ridå framkallade redan den
rätta stämningen. Då man sedan såg den
omfattande och förtjusande Thetis, den
elegante och olycklige Pelée i stångpiska
och panier han också, rörande sig i äkta
gamla 1700-talsdekorationer, allt
sammanstämt i fullkomlig färgharmoni och med
den rätta höga stilen, då njöt man av att för
några minuter leva i en annan tid. Hur
är det möjligt, att den stockholmska
publiken icke trängdes för att se detta och
sedan få betrakta i sin så gott som
ursprungliga form scenerna i Gustav III:s,
Kellgrens och Naumanns Gustav Vasa.
En våg av svensk hänförelse måste
ha gått över publiken, då denna opera
den 19 januari 1786 uppfördes i det nu
— man sörjer när man nedskriver det —
rivna Adelcrantz’ska operahuset, och man
hörde de ädla skuggorna åkallas i
romantiskt månsken och sedan under buller och
bång segra i ett av Desprez komponerat
stockholmskt Venedig, mera minnande om
vår tids stadshus och Milleskolonner än
om träbron över strömmen, de torvtäckta
kåkarna och »huvudbyggnaden», som
slottet under Gustav Vasas tid kallades.
Då och då varder i en välordnad stat
ett anskri: operan är på branten av sin
undergång. Det är skönt att slippa
kritisera operan, ty därtill måtte fordras en
sådan idealism och en sådan hätskhet, att
båda påminna om de äldsta kyrkomötena,
och vanliga människor ha svårt att nå upp
till en så hög intensitet. Redan innan jag
för några decennier sedan besökte
cigarettfabriken i Sevilla, hade jag sett Carmen
i olika huvudstäder och undrat, varför man
ej skaffade sig en vacker och stiltrogen
uppsättning. Nu hade en spansk konstnär
tecknat dekorationer och dräkter, och en
av Europas bästa regissörer, lyckligtvis,
förmodar jag man kan säga, fäst vid vår
opera, herr Harald André hade satt det
hela i scen. Så uppfördes operan. Om
det väsentliga, musiken, kan jag ej yttra
mig. Framförandet var förmodligen mindre
lyckat. Men i den öronbedövande
vissel-konsert kritiken uppstämde kunde ej rätt
uppfattas, huruvida man var nöjd med den
bestående dekorativa ram, som
operaledningen anskaffat och som väl bör bli bra
att ha, ej minst då bättre sångare och
sångerskor skola uppträda.
Gustavo Bacarisas hade med utmärkt
konst gett lokal- och tidsfärg åt dräkter
och dekorationer. Modernistisk stilisering
skulle passat särskilt illa i denna veristiska
opera. Däremot blir ju alltid en viss
överdrift riktig i ali sorts konst, och de
färgkaskader, som strömmade ut ur
cigarettfabrikens portar, den kostym i slutakten,
genom vilken Carmen kom att se ut som
en färgrik men giftig blomma, voro kanske
ur verklighetssynpunkt väl präktiga, men
passa bra till den omdiktning av den
Pros-per Mériméeska novellen, som operan i
alla fall utgör. Landskapets struktur,
trädens former, byggnadernas samhörighet
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
