Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
med omgivningen, något som är så typiskt
för Europas tre sydliga halvöar, den
egendomliga blandning av söthet och kärvhet,
som ligger över en spansk utsikt, allt detta
kom fram i dekorationerna. Bacarisas,
denne scenkonstnär, hade skapat den
vackraste Carmen-miljö, som den i hela
världen nu snart i femtio år så oändligt ofta
spelade operan hittills fått. Och hur
mottogs detta? Man läste i en av våra främsta
tidningar några rader, där musikanmälaren
visar oss graden av sin entusiasm. »Att
man skaffar hit en spansk
dekorationsmålare —■ här gav det dekorativa inslaget
dock en viss lokalfärg, som stödde det
tonala — kan vara berättigat, att man
importerar en spansk balettmästare, José
Otéro, för att sätta den rätta stilen på
danserna, kan möjligen även försvaras.»
I den tonarten gick i allmänhet tacken
för att det smaklösa, opera- och
balettbanala ersatts med något lindrigast sagt
bättre. Man kan föreställa sig våra
känslor, om en av våra svenska konstnärer
skulle i Madrid fått sätta svensk färg på
någon svensk opera och vi finge höra, att på
grund av den spanske teaterchefens
misshaglighet den svenske konstnären alldeles
glömdes bort.
Med de för några år sedan här givna
pjäserna Djävulen och Sagan om vargen
av den ungerske författaren Molnar kan
väl samme mans Svanen, given på
Dramatiska teatern, knappast mäta sig.
Men den roade åtminstone mig. Många
skratta åt, hur enkla själar imponeras av
följetongens grevar och hertiginnor. Men
erfar man ej, även om man är något
litet mindre okomplicerad, en viss
lustkänsla över att se furstligheter på scenen?
Dels är det väl det i allt
teaterbetraktande ingående nöjet att sitta som domare
med rätt att klandra och kritisera högt
och lågt, dels gläder man sig åt den
behagsensation det ger att se de sociala
formerna utvecklas i deras högsta potens. Jag
kommer ihåg att André Bellessort skrev
om vilken skönhetseffekt det gjorde, då
han i Japans nationalförsamling såg
mi-kadon komma och alla ryggar böjde sig
på en gång i parallell vördnad. Jag vet
icke om det hälsas med samma naturliga
behag, då Sveriges konung uppträder i
rikssalen, men . hovceremonierna likna i
allmänhet bra mycket i ärevördighet
altartjänsten och har liksom denna något av
den högsta regikonst, vilket gör sin verkan
på den mest skeptiske.
Prinsessan Alexandra—fru Zanderholm
är tjugunio år, en ganska svindlande ålder
för en ogift furstinna, ty dessa bruka
liksom våra borgerliga mormödrar och
mormorsmödrar gifta sig mycket tidigt.
Hennes furstliga moder prinsessan Beatrix
önskar göra slag i saken och uppmanar sin
något väl sävliga dotter, i sin vita och
stolta oberördhet kallad Svanen, att göra
sin nedlåtenhet mot hennes bröders lärare
doktor Agi—herr Sven Bergvall så vänlig,
att den väl hårdflirtade tronföljaren prins
Albert—herr Kåge skulle bli svartsjuk och
tvingas att fria. Förmodligen förekomma
dylika situationer i Marlitts romaner, men
som jag ej är blaserad på dessa och då
fru Zanderholm hade gjort en lika lyckad
typ av sin roll som hennes mor—fru
Appel-berg av sin, följde man med intresse,
om också ej med nyfikenhet det hela.
Det kunde ju ej tänkas att Svanen skulle
bli doktorinna, och därför tog man med
lugn, att doktor Agis hjärta krossades och
att prinsessan av sin blivande svärmor fick
veta, att en svan bör hålla sig på
förnämt avstånd ute på vattnet och ej gå
upp på landbacken bland de andra
fåglarna, där den lätt får en otrevlig likhet
med en stor gås.
Erfor man ej en viss melankoli, då
man såg det glittrande sällskapet, vid
tanken på att alla uniformerna och
ordensbanden skola försvinna eller åtminstone
blott förekomma hos goodtemplare och Par
Bricollister?
Äventyret av de nu båda avlidna de
Caillavet och de Elers, ett av detta
århundrades hittills behagligaste och
kvickaste stycken, har förut beskrivits i dessa
teateröversikter. Man får hoppas, att de,
som av för späd ålder eller försummelse
ej sågo pjäsen förra gången den spelades,
nu måtte ha gått på Dramatiska teatern.
När man ser på ett riktigt fullödigt
konstverk, tycker man vid återseendet, att det
var ännu bättre än man mindes. Då man
nu återser fru Bosse som den unga flickan
Hélène, säger man sig: Var hon verkligen
så bra? Hon förkroppsligade den unga
latinska flickan, naturligtvis då denna är i
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
