- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
112

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Lauri n

sin allra bästa form. Kanske är hon allra
vackrast i första akten i sin stumma smärta
och plastiskt fulländad i den vita
brudklänningen. Är det för närgånget att
vördnadsfullt framhålla armarna, d. v. s.
Hélè-nes? Och sedan, då hon tar sitt öde i egna
händer, tappar hon visserligen för ett
ögonblick eller kanske några sin
självbehärskning, och det var verkligen klädsamt att
hon gjorde det, och detta av flera skäl.
Ett sådant var, att man därigenom fick se
ett av de vackraste utbrott av lidelsefull
kärlek jag sett på någon scen. Hur stolt
och självmedveten är hon sedan ej på
morgonen som något anteciperad ung fru,
säkerligen med både själ och kropp i
utomordentlig jämvikt. Farmor, den älskvärda
humoristiska gumrollen, utan
sentimentalitet men full av frisk och sund känsla,
gjordes bra av fru Håkansson. Men hur
ypperlig Anders de Wahl än brukar vara
också som komiker, sin Le Barroyer, den
groteskt hygglige tråkmånsen, överdrev han
otillständigt, givande efter för publikens
hunger efter Chaplinhumor. Detta hindrar
icke, att de allra sista replikerna togos på
kornet och sades med stor och enkel konst.

Tråkighet, men mest kvalmighet
utmärkte framförallt Skuggorna av Jean
Sarment på Dramatiska teatern. Är det
icke något särskilt ledsamt med den
»moderna ansträngningen», eller
överansträngningen, den s. k. l’effort moderne, i
Frankrike? Edmond de Goncourt slutar
sin märkliga Journal med några i min
tanke synnerligen befogade sanningens ord
om den art nouveau i möbler, som
motsvarade jugendstilen och söm var hos
modernt kännande det enda rätta vid
århundradets början, och vilken nu, man kan
väl säga av samma kännare, anses så hidös.
I litteraturen krystas det också då och då
fram några nygeniala ting, som i den
franska kulturkretsen med dess fastare
traditioner verka ännu pinsammare än bland
oss andra mera nykultiverade.

En ung man har fått sitt minne
bortkoketterat av en ung flicka, och hans
moder får då den idén att skaffa dit henne
för att om möjligt friska upp det igen.
Under denna erotopsykiska behandling
börjar ynglingen att minnas, men hans
svartsjuke broder trasslar in allt igen genom
att påstå, att den unga flickan icke är den

rätta utan endast liknar henne, och så blir
den stackars unge mannen likadan som
förut. Och man är nog hjärtlös att säga:
Nå, vad gör det? Temistokles bjöd fvra
talenter för att få lära konsten att glömma.

Mild och glad gick den unge mannen
Jean omkring i sin familj. Det var
visserligen en sån där mildhet, som är
alldeles särskilt pinsam att betrakta. Men
den spelades av herr Lars Hansson på ett
sätt, som vittnar om en sällsynt
psykologisk intuition. Jag blev emellertid alldeles
nervös av att i nära tre timmar höra, hur
en mycket söt ung flicka, spelad på ett
naturligt och vinnande sätt av fröken Jessie
Wessel, förgäves knogar med att få en ung
sinnesförvirrad herre att komma ihåg, att
han varit kär i henne. Vi, som ha levat
med under världskriget och hört om dess
olyckor och dessutom veta, vilka smärtor
den organiska tillvaron har i beredskap
för oss alla dödliga, kunna ej bli djupare
rörda av att lyckliga sinnessjuka, som ej
vilja gifta sig, skola sättas i stånd till
detta. Detta är ju någon sorts inverterad
rashygien. Le pècheur d’ombres, som
stycket ohyggligt tillkonstlat kallas på franska,
heter så bland annat därför att Jean med
pistol skjuter på skugglikt förbiglidande
foreller. Han befriar genom att skjuta på
sin egen skuggfigur både sig och
åskådaren från vidare pina.

Bröllopsdagar är den något
missvisande titeln på en komedi av Paul
Gér-aldy — på franska Les noces d’argent —,
som även den behandlar förhållandet
mellan föräldrar och barn. Innehållet rör
sig om att barnen äro mera för föräldrarna
än dessa för barnen. Och så har det väl
nästan alltid och överallt varit, från Kung
Lear till nu levande södergrabbars
axelryckningar över »stabbens» och
»stom-mans» fåniga funderingar och antikverade
livsvyer. Men det finnes också ej bara
Antigone och Cordelia, utan också mot
sina föräldrar kärleksfulla och uppoffrande
nu levande gossar och flickor, och detta
inte minst i Frankrike, där, så förefaller
det, förhållandet mellan barn och föräldrar
kanske är en nyans varmare än i vårt
land.

Introduktionen visar, hur Suzanne
Hamelin—fru Stina Hedberg gifter sig med en
rätt ledsam monsieur, som hon nu, så är

112

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free