Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Latirin
fadern och hans stora tillgivenhet för henne,
hade på pricken träffat den rätta tonen,
både då hon talade om fadern och då
hon skulle bjuda sin mor att stanna kvar
till middagen och gjorde detta precis så
lamt som anständigheten tillät. Hon fick
också avslag. De flesta i salongen,
särskilt föräldrar, ingingo säkert i
självprövning om hur de själva burit eller bära
sig åt mot sina dagars upphov.
Till minne av att den Danske
Skueplads för tvåhundra år sedan grundades
firades dagen överallt i Skandinavien med
Holbergsföreställningar. Och den 20
september gavs Erasmus Montanus med ett
inledningsföredrag av universitetslektorn
Georg Christensen.
Någon elak människa skrev i en
tidning, att jag tycktes ha somnat under
föredraget. Jag erkänner, att jag i allmänhet
icke är så förtjust i varken att hålla eller
att höra föredrag. Men i detta fall slöt
jag endast ögonen, som hyggliga personer
göra då de läsa bordsbön, och gladde
mig hjärtligen åt det innehållsrika och på
äkta danskt vis naturligt och formfulländat
framförda föredraget.
Så trevligt Erasmus’ fader och moder
hade det i sin bostad, då ridån gick uppl
Fadern satt och stavade förbryllad på den
lärde ynglingens latinska meddelande, att
han skulle resa hem om fredag från
Köpenhamn: Die Veneris Hafnia domum
profec-turus sum.
Att brännvin redan under dessa tider
behandlades med ett visst koketteri kunde
man förstå, då Per I)egn straxt efteråt kom
in och yttrade till den vänliga Nille, som
höll fram brännvinsflaskan: »Tak, Moer
lille! Jeg drikker hellers ikke Braendevin
uden naar jeg har ondt i Maven, men
jeg har gemenlig en slet Mave».
Stycket har ofta spelats också under
de sista årtiondena, och det hör till de
riktigt roliga ting, som man återser med
glädje. Den norskfödde Holbergs danska
komedier ha från början skattats högt i
Sverige och hört till det mest fruktbringande
av det allmänskandinaviska kulturkapitalet.
Riktigt folkskådespel är dock ej Erasmus
Montanus. Det fordras nog till och med
litet latin för att fullt uppskatta alla styckets
roligheter. Lars Hanssons Erasmus hade
kanske ej fullt den gnäggande livskraft,
som de Wahl ådagalade i denna roll. Men
den mångsidige och utmärkte
skådespelaren hade dock med fin konst utbildat både
högfärden, bondaktigheten och
jämmerligheten hos det vitala unga lärdomsljuset,
vilket av Holberg fick det världsvisa rådet
att en ung man kommer längst genom att
vara modest och i sanningssägandet
iakttaga moderation, och i detta rationalistiska
råd ligger ganska föga av romantisk
självhävdelse och ibsenska Sandhedskrav. Mor
Nille gjordes rörande äkta i sin
moderlighet av fröken Åhlander, men som Per
Degn saknade den eljest så exuberante
herr Ivar Nilsson den frodighet, som
förbunden med knipslughet nödvändigt hör
till denna betydande roll. Som nästan
alltid äro de unga damerna bipersoner hos
Holberg. Man har alla skäl att instämma
i Bellmans ord om att Astrild och man
kan tillägga dennes mamma icke hörde
till Holbergs bekantskapskrets.
»Själv Olympen honom mötte,
utom Astrild, med sin famn;
Jupiter hans vålnad sköne,
och Apollo sjöng hans namn.
Pallas honom rökverk tände,
ryktet hördes långt ifrån ;
Holberg kände, Holberg kände
ali sin släkt på Helicon.»
Den 10 november hade fröken Thecla
Åhlander sin jubileumsrecett, hälsad
a%-en fulltalig, absolut enhällig publik. Man
mindes med varm tacksamhet vad hon gett
oss under ett halvt sekel. Själv såg jag
henne först under det pessimistiska
åttiotalets glada dagar. Det var som Ane,
jungfrun i Björnsons Geografi och kärlek.
Det var den första komedi jag såg, och
det begåvade sätt, varpå den kvicka
konstnärinnan spelade dum, gladde mitt hjärta,
liksom den dumhet hon kanske allra bäst
utformade hos Madam Olsen i Lynggaard
& C.o rörde det. Humor och godhet äro
väl de egenskaper, som stå sig bäst på
längden, och det är just de som lysa fram
ur fröken Åhlanders gedigna
konstnärspersonlighet. Hon hade valt att spela Moster
Monica i Edvard Bäckströms
x860-tals-interiör Evas systrar och var så stiltroget
naiv som pjäsen, på vilken nian ser som
på en gammal gruppfotografi av tanter,
farbröder och barn, flickorna med
mamelucker, allt lustigt naivt. Vad teaterstycket
beträffar, utstrålade det en sorts oändlig
114
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
