- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
117

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

lyriska repliken efter den andra, som
inger en den förfärliga tanken, att Poljakov
också kunde ha läst modern svensk dramatik.
Man blir verkligen förstämd av hennes och
Boris oändliga diskussioner — av Fedora
och andra förgiftningspjäser hade jag den
tron, att gift medför svåra magplågor, som
hindra konverserande — det mänskliga
medlidandet är också det begränsat, och
man känner sig otålig och misslynt över
att hon inte dör. Hade stycket slutat med
tredje akten, hade det varit lyckligt, ej
minst för fru Bosse, som i de första akterna
utvecklade ett behag och spelade med en
konst, som i vårt land åtminstone icke
har något motstycke inom den arten.

Tyvärr har jag ej så gott minne, att
jag kan påvisa de särskilda detaljerna hos
de olika hamlet-tolkare jag sett. Men jag
erinrar mig dock tillräckligt för att kunna
säga, att Schanches Hamlet behagat mig
mest. Jag har ej sett honom som Danilo
i Glada änkan, där han lär ha varit så
utmärkt, men betydligt mindre sorgsen än
som Jacques, le chevalier de la mélancolie
i Som ni behagar, där jag för första gången
såg hans ädla typ och säkra spel.

På Hamletpremiären var salongen icke
alldeles fullsatt, trots det stora rykte som
föregått den utmärkte norske skådespelaren,
men mot slutet av den stora mängden

föreställningar voro husen proppfulla, och
detta var väl en triumf av rätta sorten
under hösten 1922, då »sorgliga stycken»
alldeles särskilt ledo av depressionen i
affärer och humör.

Redan från början såg man, att det
var en äkta ptins man hade framför sig,
och ej bara den välbildade gestalten, som
förde sig utan tillgjordhet, utan också en
viss naturlig suveränitet i uppträdandet
gjorde skådespelaren till i varje tum en
furste.

Överlägsenhet i intelligens, så svår att
spela för mången, tycktes vara lätt att
framställa för Schanche. Det förefaller
mig som om han kommit till den
höjdpunkt, som är lika svår att nå för en
furste som för en skådespelare,
naturligheten. Det ligger en fara i att ge Hamlet
något av sorgsenhetens entonighet. Även
här lyckades konstnären förläna den rikaste
omväxling åt figuren, och de cyniska
replikerna fingo också sin tillbörliga relief.

Det är en vansklig sak att ge goda
råd, men då Hamlet—Schanche talade om
för skådespelarna, hur de skulle spela, och
sade: »I själva strömmen, stormen och så
att säga virvelvinden av er lidelse måste
ni iakttaga en viss måtta, som giver ert
föredrag ett smidigt behag», så kunde
man tänka: Ja sannerligen, och så gör
Ingolf Findregaard Schanche. Det är ett

117

Fot. Wilse.

Ingolf S ch an c he som Hamlet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free