Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Ivan Hedqvist som Claudius
i Hamlet. Akvarell av
Nils von Dardel.
Tillhör fru Hedqvist.
mästarprov att kunna spela Hamlet, som
rent av inbjuder till affektation, med
ädelhet utan pose. Bland de övriga var det
egentligen blott en som var fullt värdig
motspelare, Ivan Hedqvist som kungen.
Hans av samvetskvalen förstörda anlete —
bevarat i ett ypperligt porträtt av Nils von
Dardel -— gjorde sig särskilt gripande, då
han förgäves sökte bedja och då hans
Fader vår liksom häxans icke »gagnade»,
som man sade i Sverige på 1600 talet.
Det var ett par sekunder av storartad
verkan, då han i djupaste ångest uttalade:
lUpp flyga orden, tanken stilla står.
Ord utan tanke aldrig himlen når.i
Det har resonerats mycket om hur
Ofelia skall vara. Vissa framhålla, att hon
bör framställas obetydlig och konventionell,
men alla styckets personer tyckas dock vara
överens om hennes älsklighet, och den
felades ej i Inga Tidblads framställning.
Är det ej litet hjärtlöst av Schück, när
han säger om Ofelia, »att då en liten
obetydlig vardagsmänniska förlorar sitt förstånd
är det blott pinsamt, och någon annan
känsla kan man knappast erfara över
Ofelias olycka». Det är visserligen alltid något
pinsamt med vansinne på scenen, men
nog är väl Ofelias vansinnighetsscen just
genom hennes egenskap av nyutsprucken
kvinnoblomma något särskilt rörande, och
åt detta gav fröken Tidblad utan någon
sorts tillgjordhet gestalt.
För ett halvt år sedan gavs en repris
av Björnsons Paul Lange och Tora
Parsberg på Svenska teatern. Nu
uppfördes den igen med Schanche i
huvudrollen. Stycket kommer mig alltid att tänka
på tidens flykt. På 1870-talet såg jag Tora
Parsbergs förebild på en barnbjudning i
mitt föräldrahem. Så gick ett drygt
decennium, och Paul Langes förebild sköt sig
1888. Så förflöt ännu ett decennium, och
Björnson — Arne Kraft — skrev dramat.
Det är i år ett kvarts sekel sedan dess.
Stycket lider, anser jag och skrev jag, då
det senast uppfördes, av en viss oklarhet,
därför att författaren Arne Kraft vill
försvara sig själv och vill även anklaga sig.
Men man är alltid försiktig och lätt på
handen, när man ger sig själv en örfil.
Med det norska statsrådet Ole Richter hade
nog Paul Lange kanske lika många
olikheter som likheter. Björnson, så demokrat
och bondevän han än må ha varit, hade
alltid en viss förkärlek för elegans och
höga titlar. En uppfriskande vilopunkt i
det rätt pinsamma skådespelet är bjudningen
med sin understrukna men mycket lustiga
nationella färg.
Ingolf Schanche som Paul Lange
verkade ädel, begåvad, ridderlig, ömtålig och
patologiskt melankolisk. Han kunde ge
uttryck åt allt detta och var en idealisk
sorglig riddare av en skön skepnad, en
riddare ej utan fruktan och säkert av för
mycket självtadel.
Herdestunde?i av Édouard Bourdet
hade blivit ändrad, så att den ej skulle
stöta i landsorten eller ute i landet, som
det hövligare heter. »Herregud, så stor
landsort vi ha», yttrade en enkel
stockholmska, då lion häpnande över våra stora
avstånd blickade ut genom kupéfönstret.
Länge fanns det skillnad på lands- och
stadsrätt. En liten erotisk förseelse, som
man på ena sidan gärdsgården fick gälda
med en eller ett par örtugar, kunde på
den andra sidan om rågången straffas med
livets förlust. Detta var kanske väl stor
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
