Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lauri n
Fot. Atelier Jæger,
Gunnar Klintberg som
Gustav Vasa.
bonde, smålänning och icke utav
herresläkt, där ljuger du skändligen uti din hals».
Jämförd med Hillberg saknade herr
Klintberg som Gustav Vasa både den
röstklang och något av den auktoritet, som
denne hade. Men det var en präktig syn,
då han stod i profil, minnande om Willem
Boys trärelief på Gripsholm, och om man
saknar att nästan aldrig få höra den
vanliga talrösten, så hade dock den kunnige
och samvetsgranne skådespelaren flera
gripande scener.
En elegant, elak, bortskämd,
degenererad yngling med vanvettsdraget i den
oresonliga häftigheten, så hade prins Erik
utformats av Gösta Ekman, som verkligen
har ett omfattande galleri unga eleganter
från Romeo till och med den moderne
jazzgossen. Göran Persson —herr Oscar
Johansson saknade något av den terribilità,
som bör finnas hos Göran. Istället fick man
det galghumoristiska alldeles ypperligt, och
skådespelaren har dessutom alltid den
välsignat goda egenskapen att ej posera.
Mäktig och snillrik, med en ton av
överlägsen världsleda var den av herr Hedqvist
spelade Olaus Petri, och bland damerna
lyste den lilla ljuvligheten Barbro—Inga
Tidblad. Då Gustav Vasa själv blev rörd,
behöva vi väl ej anses sentimentala, om
vi även kände oss tacksamma för litet
riktig konst också på spinnsidan. Man
kan och bör ej undertrycka ett tack för
det solida arbete, som herr Einar von
Strokirch nedlagt på kostymer och
uppsättning. Och särskilt kan man framhålla
bönderna. — Verkar i alla fall icke
slutet litet otillfredsställande, fast det blev
lyckligt? Jag har läst i något militärt
arbete, att spanartjänsten är bland det i
strategien allra viktigaste. Är det möjligt,
att en häravdelning välvilliga dalkarlar, av
vilka flertalet dessutom voro fulla, kunnat
hålla inne med sin konungskhet ända tills
de kommo till Norrström? Men så
mycket roligare blev naturligtvis
överraskningen för konungen, och dessutom lär det
stå i Bäckström, om ock hypotetiskt. I
verkligheten påstås Gustav ha befallt ner
dalafolket med några order, som helt
säkert innehöll det gamla »det rätter och
packer eder efter».
Den på Mindre teatern — så heter nu
Intima teatern etter sju sorger och åtta
bedrövelser — spelade Riddar Blåskäggs
åttonde hustru av Alfred Savoir är icke
så ryslig som det låter. Ty Mr. Brown
hade gift sig med, skilt sig vid och betalt
dem alla ordentligt, så att det hela var,
liksom med Henrik VIII:s hustrur, som
dömts till döden på lagligt vis, icke det
minsta omoraliskt. Den amerikanske
miljardören John Brown—herr Lars Hansson
gifte sig för åttonde gången och då medMlle
Monna de Montferrat, en mycket fin, mycket
dygdig och mycket fattig flicka. Liksom
duktiga, mycket eftersökta direktörer eller
redaktörer bruka stipulera en dryg
skadeersättning, om de skulle bli skilda från sin
plats, så hade också Monna gjort. Då
den brutale maken vill göra sina
äktenskapsrättigheter gällande, svarar hon nej. Hon
vill skiljas. Som jag icke är fackman på
utländsk rätt, vet jag ej hur en domstol i
Frankrike skulle ställa sig i en dylik situation,
men tror att en amerikansk domstol skulle
kanske ge henne pengarna och skilsmässan.
Å andra sidan torde väl mannen i
Frankrike haft rätt att skjuta ned henne, när
han, som här var fallet, hittat henne i en
säng med hennes för detta eller som det
tycktes också nuvarande beundrare. Detta,
såvida Brown ej sett sä många franska
farser, att han ansågs böra kunna veta,
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
