- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
128

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - En målares resa. Av Georg Nordensvan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Georg Nordensvan

o

»Paris, nya konstens källa», som även
gingo utanför konstens råmärken och bland
annat berörde franska synpunkter från tiden
före världskriget. Omedelbart nedskrivna
äga dessa tids belysande uttalanden allt
fortfarande bestående intresse.

I denna föregående bok var författaren
livligt intresserad av de moderna
konstriktningarna, som då ännu ägde nyhetens
behag. Han skrattade åt ismerna till en
början, han som andra, tillägnade sig
sedan en av dem — så mycket som stämde
med hans personliga smak — och slutade
med att av framtiden hoppas på en
riktning, som kunde kallas totalism och som
skulle smälta samman det levnadsdugliga
i de övriga ismernas strävan.

I väntan på totalismens Messias
instämmer han nu i de franska
konstledarnas fordran på metod, fasthet, disciplin i
konststudiet — en fordran som visserligen
ej är ny i Paris, där kunnandet alltid
ansetts oeftergivligt hos konstutövaren, men
som bör fasthållas ej minst i länder, där
smak och konstkänsla ej äro så rotfästade
som i Frankrike. Han fastslår att man
nu ledsnat på subjektiv konst och anser
att frihet ej är nyttig inom konsten. Han
ser tillbaka på sin akademitid i Stockholm
och påpekar med rätta saknaden av
enhetlighet i den undervisning som där
bestods. Så lyfter han en smula på förlåten
till Konstnärsförbundets skola. Där hade
Richard Bergh sin metod, som gav stor
tummelplats för lärjungarnas personliga sätt
att se, Zorn däremot tillät inga
experiment utan fordrade helt enkelt, att eleverna
skulle upptaga det system, han utformat
åt sig — försökte någon gå sin egen väg,
förde han den vilsekomne på rätta stråten.
Vilken av dessa metoder är att föredraga?
Det är ju uppenbart, att skolans uppgift
är den att lära nybörjaren konstens abc,
språket, uttrycken, lära honom att lägga
en god grund för yrkets utövande. Men
en undervisning som förnekar ungdomen

rätten att söka sig fram, som går ut på
det mekaniska inlärandet av ett system
— vissa färger få användas, och det skall
ske på det och det sättet — som fordrar
att lärjungen skall blint lyda, »jurare in
verba magistri», den leder till skoldressyr,
receptkonst och opposition. Tänkom oss
möjligheten att professor Malmström hade
påtvingat unge Zorn sitt system!

Receptkonstens försvarare trösta sig
förstås med att personligheten, där den
finnes, förr eller senare gör sig gällande
hos konstnären till trots för alla lagbud
och förbud.

Med en viss hetta försvarar Pauli sin
åsikt att en konstnärs personlighet ej
ligger i hans uttryckssätt, som kan vara
övergående, att »ombytlighet i formen ej är
detsamma som obeständighet i lynnet,
själen, karaktären». Han nämner som
exempel Ernst Josephson, som upprepade
gånger slog in på nya målningsmetoder,
bytte dräkt, lånad ur kamraters och andra
målares garderob, men som på djupet var
och förblev sig själv. Det är en
uppenbar sanning, att en konstnärs utveckling
kan gå underliga vägar och att han bör
ha rätt att söka sig fram efter eget skön.
Men en omkostymering väcker likväl en viss
misstro, om den blir en vana. En
skådespelare kan uppträda i de mest olika roller
och ändå vara en personlighet för sig.
Men det har funnits skådespelare, som
uppträtt i så många olika förklädnader
att deras egen individualitet utplånats •—
om de ens ägt någon. —-

Georg Paulis föregående böcker -—
framför allt den om »Paris, nya konstens
källa» — tar man gärna då och då ner
från hyllan. Man kan slå upp dem
ungefär var som helst, så fastnar man för en
detalj av intresse, en reflexion att tänka
på, en åsikt att taga ställning till. Själv
är han — nu liksom förr — känslig för
tidens vindar och outtröttlig i att klargöra
för sig det han ser och upplever.

128

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free