- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
130

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Peder Månsson. Vår siste svenske medeltidsskald. Av Robert Geete

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Robert Geete

ligtvis av ett visst kulturhistoriskt
intresse för forskningen. Svenskarna
tyckas med få undantag ej hava funnit sig
till råtta i poesiens värld: i vårt land
måste man ju också räkna med att där
saknas och alltid saknats den atmosfär,
som i västra och södra Europa förmådde
framskapa både storvulen poesi (Beowulf
i England, de stora sagokretsarna i
Frankrike m. fl. land) och skildringar
av mera intimt mänsklig art
(trubadurernas kärlekspoesi i Frankrike).

Av mera personlig diktning från vår
medeltid ha vi, om vi frånse den
andliga poesin, som ju dock merendels blott
var andrahandsprodukt, väl knappast
anledning att minnas något annat namn
än biskop Tomas, vars »frihetssång»
ännu lever och väcker anklang i svenska
sinnen.

Fastän vi alltså ej äga några rikare
poetiska minnen från vår medeltid, böra
vi dock givetvis taga vara på det lilla
vi besitta och söka utvinna det mesta
möjliga därur. Detta är också
anledningen varför vi våga framföra en
hittills föga känd man, som bl. a. var
poetiskt verksam under de första
decennierna av 1500-talet, alltså under
brytningstiden emellan medeltid och nyare
tid, vid gryningen till den nya dag, som
Gustav Vasa inaugurerade. Ett särskilt
skäl härtill ligger däri, att han står så
gott som ensam i sin verksamhet och
sålunda är en unik representant för sitt
tidsskifte.

Mannens namn är PEDER MÅNSSON,
eller latiniserat Petrus Magni. Han var
född i Jönköping1, ovisst när (troligen om-

1 Den alltsedan v. Stiernmans tid (1744)
efter uppgift i den förfalskade Peder Swarts
»Västerås biskopskrönika» gängse uppgiften om
Västmanland såsom Peder Månssons födelseort
måste numera överges. Jfr E. Smedberg,
»Peder Månssons landsmansskap» (1920), där
på språkliga grunder bevisas att han var
smålänning.

kring 1470), valde den andliga
levnadsbanan och hamnade som skolpräst i
Vadstena, varifrån han 1499 ingick som
prästbroder i Birgittas klosterstiftelse. Han
dog 1534 som den siste katolske och
den förste lutherske biskopen i Västerås.
Om hans ungdomsår veta vi ingenting,
de upptogos helt visst av studier ej blott
i böcker utan även i den levande
naturen, att döma av hans mångsidiga
intressen, bevittnade i hans mänga olika
ämnen omfattande skrifter. Den
betydelsefullaste delen av hans levnad
till-bragtes i Rom, där han på sitt klosters
vägnar vistades i sexton år (1508—1524)
med det maktpåliggande uppdraget att
be vaka Vadsten aklosters äganderätt till det
av dess stiftarinna, den heliga Birgitta,
till klostret testamenterade palatset vid
Campo de Fiori, som vissa maktägande
i Rom sökte och även tidtals lyckades
frånhända klostret. Peder Månsson
lyckades fullständigt betrygga klostrets
äganderätt redan under de första fyra
åren av sin vistelse i Rom, men hans
närvaro under de följande oroliga tiderna
ansågs nödvändig, och han kunde då
mera fritt ägna sig åt att tillfredsställa
sina egna intressen, och brinnande av
arbetslust som han var företog han
resor och tillbragte sin mesta tid dels med
studier (när han lämnade Rom, hade han
förvärvat doktorsgrad i kanonisk rätt),
dels med forskningar i arkiv och
bibliotek. Vid dessa besök avskrev han eller
översatte till svenska ett betydligt antal
skrifter, bl. a. av Columella och Palladius
(lantbruk), Vegetius (krigskonst),
Alber-tus Magnus (bergsbruk), Erasmus
Rote-rodamus (»Barnabok»), Alanus de
Rupe-scissa (läkebok) m. fl. Hans ögonmärke
var härvid alltid att samla sådan
litteratur, som kunde vara hans eget
fosterland till gagn och uppryckning ur dess
efterblivenhet (något varöver han ofta
bittert klagar i sina skrifter, även de på

130

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free