- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
152

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juhani Aho. Av Gunnar Castrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gunnar C as t r é n

far var präst, kastade sig av fullt hjärta
in i studentlivet, där han utmärkte sig
genom sin radikala demokrati och
fen-nomani, och hamnade slutligen i
journalistiken för att efter några års ganska
lamt skötta studier bli redaktör för
landsortsblad, först i Jyväskylä och sedan i
Kuopio. Dessa Kuopioår, från 1887 till
1889, sätta djupa märken i hans
utveckling. Där, i den avlägsna småstaden,
fanns en krets kulturellt mycket livliga,
i alla hänseenden radikala människor;
dit hörde den dåvarande
Kuopioguver-nören Järnefelts familj med de många
begåvade sönerna — bland dem
författaren Arvid, målaren Eero och musikern
Armas — och dit hörde den finska
författarinnan Minna Canth, som, samtidigt
med att hon skötte sin handel,
intensivt och entusiastiskt följde med tidens
nyaste idéer. Under studentåren i
Helsingfors hade Aho gjort bekantskap med
en stor del av det nordiska åttiotalets
representativa diktning, framför allt med
Ibsen; i Kuopio fördjupas hans litterära
åttiotalsbildning genom böcker, dem
Minna Canth lånar honom — Brandes,
Taine och andra — och genom de täta
och ivriga diskussionerna med henne.
Intet är för djärvt och för hänsynslöst
för Aho och hans vänner —
guvernörssönerna Järnefelt vandra på Kuopio
gator i röda byxor och storstövlar för att
för den häpnande allmänheten
demonstrera sina själars radikalism.

Åttiotalet bildar den första perioden i
Ahos diktning. Den finskspråkiga
prosalitteraturen hade dittills så gott som
uteslutande varit allmogeskildring — hos
den geniale Kivi, som stod där ensam
som en väldig fura bland idel småskog,
hos den präktige, durable klockaren
Päivärinta och hos flera andra. Aho
följer närmast denna tradition. I »Då
far köpte lampan» skapar han sitt första
mästerverk, där han förtäljer om den

revolution det medför i ett hem på
landsbygden, då den första lampan där
ersätter pärtorna, som dittills fått bestå
upplysningen. I den lilla, med Dickensk
humor berättade episoden har han fått
fram en väldig kulturhistorisk brytning,
i grunden samma brytning mellan
civilisation och primitivitet som ligger på
bottnen av Kivis Sju bröder. Men det
är karakteristiskt för den själ, som bodde
under den reformivrande
åttitalsradika-lens skal, att en god del av hans hjärta
tydligen hänger fast vid den gamle
in-hysingen Pekka, som från den upplysta
stugan flyttar ned i bastun, där han
ännu i fred får bränna sina kära pärtor.
Och samma grundmotiv, motsatsen
mellan den nya tidens tekniska kultur och
den gamla tidens enkla världsbild, har
hans »Järnvägen», där han berättar, hur
ett gammalt nybyggarpar från ödemarken
vandrar den milslånga vägen till
närmaste järnvägsstation för att få se ett
bantåg, detta under om vilket de hört så
många sällsamma historier och om vilket
de i sin ensamhet bildat sig de
märkvärdigaste föreställningar. Aho begagnar
här de skatter av mänsklig
ursprunglighet och trohjärtad naivitet han kunnat
samla i sitt iakttagelseförråd under
strövtågen från Vieremä till skogsbygderna
och utmarkerna. Ett decennium senare
återkommer han i »Fredlös» till samma
ämne, men det får då en tragisk
gestaltning: järnvägen blir där icke en
kuriositet, som man nyfiket söker upp, utan
en ödesdiger makt, som tränger fram
genom vildmarken, fördrivande dem som
sökt sig dit för att i fred få leva sitt
enkla, ursprungliga liv.

Men redan i mitten av åttiotalet begav
han sig från folklivsskildringens område,
där han vunnit sina första segrar, pä
upptäcktsfärder till nya litterära nejder.
»Prästens dotter» — boken publicerades
1885 — växer upp i en ensam inlands-

152

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free