- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
156

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juhani Aho. Av Gunnar Castrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

G ti nil ar Castrén

grund som t. ex. Vapensmeden, om
vilken Panu annars något erinrar. Men
bokens värde ligger i annat: till en viss
grad i det liv Aho — trots oförnekliga
longörer —- förmått giva bilden av den
primitiva kulturen med trolldom,
besvärjelser och offer, men mer dock i de
präktiga naturskildringarna, framför allt
av gnistrande kalla, klara vinterdagar
och vinternätter, och slutligen i en
bifigur, i den gamle Jorma, som företräder
den innerliga naturdyrkan, som var Ahos
egen egentliga religion. Det
national-historiska ämnet och det språkliga
mästerskapet gjorde emellertid att Aho med
Panu vann ett större och mer oblandat
bifall än han uppnått med den
konstnärligt långt mer betydande Prästens hustru.

Men under nittiotalets förra hälft hade
Aho också på ett annat område vunnit
några stora, obestridda segrar. Det var
med sina första novellettsamlingar, med
sina »Spånor». I förordet till den första
av dem säger han anspråkslöst: »När
snickaren slöjdar i sin verkstad, falla
spånor från hyvelbänken ner på golvet.
Än sopar han ut dem, än kastar han
dem i elden, än lämnar han dem
liggande där till tidsfördriv för sina
barn-Dessa små skisser äro sådana spånor
även de. Då jag ej velat kasta dem i
elden, har jag samlat dem här för deras
räkning, vilka de till äventyrs kunna
skänka någon glädje.» Novelletten var
ju en diktform som naturalismen gjort
modern; Daudet, Maupassant och
Kielland voro bland dess mästare — starkast
har Aho väl influerats av Daudet.
Spånorna omfatta ämnen från vitt skilda
områden, men de bästa, de som giva mest av
Ahos egen personlighet och det högsta
av hans diktning, äro de som skildra
finsk natur eller finskt folkliv.
»Nybygget», som inleder den första samlingen,
ger ett monumentalt intryck av det finska
folket, sådant Aho såg det på grund

av vad han upplevat borta i de
savo-laksiska ödemarkerna. Det är en enkel
berättelse om en dräng och en piga på
prästgården, som gifta sig och bosätta
sig på ett nybygge i ödemarken. Den
börjar med deras bröllop, då allt tyckes
så ljust och så förhoppningsfullt — blott
prostens reflexion, då de unga begivit
sig till sitt hem, kastar en skugga: »Låt
de unga försöka, men man röjer icke
upp ödemarken med en drängs och en
pigas kapital.» Så följer som andra del
berättelsen hur författaren på en
jaktfärd möter den forne drängen, som för
sin hustrus lik till kyrkan — nybygget
har krävt mer krafter än de ägt, hon
har dött och han är utsliten. Därtill
fogar Aho så en epilog, som visar hur
starkt han trots ali sin naturalistiska
skolning ännu är behärskad av den
Runebergska synen på Finlands folk, detta
folk som Runeberg lärt känna i
Saari-järvis ödemarker, vilka i så mycket
erinrade om de ödemarker Aho
genomströvat litet längre österut i sin hembygd:

»På dem, vilkas kapital — det enda
de ägde: deras egen kraft — först
grävdes ner i jorden, tänker ingen. De voro
blott en dräng och en piga, båda med
två tomma händer.

Men med sådana människors kapital
ha Finlands ödemarker blivit uppgrävda
till åkrar.

Hade de stannat kvar på
prästgården, den ene som kusk, och den andra
som piga, så hade de själva kanske haft
det bättre. Men ödemarken hade blivit
sådan den var, och ett utvecklingens
förpostarbete hade blivit ogjort.

Låt oss i dessa dagar, då rågen
blommar och kornet går i ax på våra åkrar,
låt oss då minnas dessa nyodlingens offer.

Vi kunna icke resa minnesstoder över
dem, ty de äro tusenden, och deras
namn känna vi icke.»

Men hans intryck av landskapen där

56"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0180.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free