- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
158

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juhani Aho. Av Gunnar Castrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gunnar Castrén

att han är en enastående sakkunnig
expert i fråga om allt som rör deras yttre
liv. Så blevo de små spånorna de
diktverk, där hans fantasi och hans
konstnärsskap mångsidigast och rikast
återspegla sig och där han suveränast
behärskar själva utformningen.

Nittiotalet hade sålunda visat en rik
utveckling av det åttiotalet lovat.
»Prästens hustru» och de första samlingarna
»Spånor» höra till Ahos fullödigaste
skapelser. Han hade frigjort sig från det
doktrinära i naturalismen utan att dock
övergiva verklighetsgrunden för sin dikt,
han hade stegrat den förmåga av
inlevelse i de stilla, drömmande naturerna
och i de enkla, osammansatta
karaktärerna han i så hög grad var mäktig av,
och han hade funnit fylliga, fria uttryck
för den lyriska naturhänförelse, som
kanske var hans själs innersta grundton.

Men nittiotalets sista år betecknade
begynnelsen av den aggressiva
russifie-ringspolitiken i Finland, närmast
personifierad i Bobrikoff, och detta försvagade
för en tid Ahos poetiska skapande. Han
kastar sig in i det fosterländska arbetet
genom politiska artiklar i tidningarna,
där han varmt talar för försoning mellan
språkpartierna, och genom sina
patriotiska spånor »Enris», där han vanligen
genom allegorier — för censurens skull
— söker uttrycka fosterländska tankar.
Dessa spånor äro i sin litet naiva
optimism mycket karakteristiska för
tidsstämningarna, men över huvud rätt svaga
som diktverk. Först våren 1906 har
han ett större verk färdigt, en roman
»Vårdagar och frostnätter», vars ämne
är taget från Finlands andliga
storhetstid på 1840-talet, Runebergs, Snellmans
och Lönnrots tid. Den har sitt intresse
därför att den visar Ahos uppfattning
av de stora idéströmningarna i den finska
kulturutvecklingen, framför allt av
pietismen, men den visar mycket litet av

hans verkliga poetiska kraft. Det bästa
där är otvivelaktigt bilden av den
savo-laksiska pietismens store hövding,
allmogemannen Paavo Ruotsalainen, men
i grunden hade själva pietismen redan
tidigare tecknats mer levande av honom
i hans novellsamling »Väckta» från
nittiotalet. Också där hade det synts hur
han betraktade pietismen, hans eget
barndomshems religion, som den äkta
nationella finska formen av kristendomen
och ur denna synpunkt hyste vördnad
och sympati för den, hur litet han än
rent religiöst kunde dela dess uppfattning.

Hade Ahos fantasi i romanen tett
sig svag och kraftlös, oförmögen att på
sina vingar bära det väldiga
kulturhistoriska material, med vilket den belastats,
så blev därför överraskningen dess större
och mer glädjande, då hans »Juha
(»Johan») — frän 1911 — visade, att
diktaren och konstnären i honom åter fått
makten. Det är en enleveringshistoria
från gränstrakterna mot Ryssland, där
det förtäljes, hur en ung kvinna av en
Don Juan-gestalt från Ryska Karelen
lockas att övergiva sin gamle man, men
sedan hon väl följt honom till hans
hemtrakt i sin tur overgives av honom. Det
finnes i denna kvinnas väsen en sund,
blodfull kärlek, som Aho, dittills den
bleka, drömmande kärlekens diktare,
aldrig förr skildrat. Men huvudpersonen
blir dock hennes man, den gamle Juha,
som i sig innesluter allt det Aho såg
som det djupaste och starkaste i det
finska lynnet — en sista ättling i Ahos
diktning av Vieremätraktens fasta,
helgjutna, trofasta och betänksamma
öde-màrksmänniskor. Och denna gång
förtäljer Aho sin historia i en ny stil,
språkligt än mästerligare än någonsin förr,
men nu utan den tyngd av smådrag
och ingående analys, som förr präglat
det mesta han diktat. Hade han
tidigare nästan alltid varit skildraren, be-

58"

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free