- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
159

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Juhani Aho. Av Gunnar Castrén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Juhani Aho

skrivaren, så har han nu äntligen en
gång blivit berättaren, som glädes åt
att skapa människor och öden.

Snart efter Juha följde en annan
berättelse, »Samvetet», denna gång med
motiv från skärgården. Också den visar
Ahos nyvunna berättargåva med dess
— åtminstone jämförelsevis — raska
fart och koncentration, men den är
annars långt svagare och obetydligare, och
han förmår icke avvinna havet och
klipporna den starka stämning han i Juha,
som så många gånger förut, trollat fram
ur skogarna.

Så kom världskriget. Det blev för
Aho ett tungt, hårt slag. Många funnos
i Finland som från dess första stund
sökte beräkna de följder det kunde få
för det egna landet och däri funno en
grund för åtminstone en relativ optimism.
Aho tyckes icke ha hört till dem; i
stället grubblar han oavlåtligt över
krigets hemskhet, över dess moraliska
problem, över hur krig ännu äro möjliga.
I »Fredseremiten», som han utgav
under kriget, hyllar han en diktad
pacifistisk ’ idealgestalt, en eremit som
någonstädes i Tyrolens bergstrakter invid
vägarna anslår antikrigiska tänkespråk och
reser upp en fredens madonnabild i
drömmar om att den eviga fredens rike
vore kommet. Boken är icke djupsinnig
och icke heller något märkligt diktverk,
men den ger mycket tydligt Ahos egen
tol-stojanskt färgade syn på dessa ting. Den
pessimism, som krigsutbrottet väckte,
stegras sedan under krigets fortgång, då
han — som ursprungligen varit varm
ententevän -—- finner att alla parter äro
lika brutala. Det kommer in ett stänk
av äckel över människorna i hans annars
i grunden ljusa sinne. Väl flammar
hans optimism för några stunder upp,
dä den ryska revolutionen lovar Finland
en ny framtid, men den släckes åter av
det röda upproret med alla dess ohygg-

ligheter. Han har svårare att taga
ställning än de fleste. Väl är han lika
övertygad som någon om de röda ledarnas
brottslighet och om vanvettet i själva
företaget, men han kan icke helt sluta
sig till den vita fronten, ty den har för
honom — sådan han ser den i
Helsingfors, där han är instängd — alltför mycket
av »herre»prägel, och han har under
hela sitt liv velat höra till »folket».
Måhända hade hans sinnesstämning blivit
en annan, om han under denna krigstid
fått se själva den vita arméen, lika
folklig till sin kärna som någonsin den röda.
Nu grubblar han, nästan besatt av sitt
behov att psykologiskt analysera och
förklara, de långa vinter- och
vårmånaderna över problemet vita och röda, rätt
och orätt, skuld och ansvar, utan att nå
några klara resultat. Men i varje fall
lider hans tro på sitt folk, denna tro
som varit en av hans väsens fastaste
grundvalar, ett starkt och obotligt
avbräck. Det finska folket hade dittills
i hans medvetande varit hans
savolak-siska hembygds enkla, redliga människor,
fyllda av en moralisk fasthet, som i
pietismen fått sitt högsta uttryck. Nu
visade sig detta folk från helt andra sidor,
grymt, rått, blodtörstigt, hämndgirigt,
utan aktning för några sedliga
grundsatser. Och det heroiska hjältemodet
i striderna, som på så många verkade
upplyftande och förklarande, var något
som Aho enligt hela sin natur
jämförelsevis litet uppskattade. Så fullbordade
inbördeskriget den nedslagenhet
världskriget lagt grunden till. Och från
samtidens och samhällets händelser vände
han sig nu in mot sitt eget inre för att
finna frid och finna diktarinspiration i
de stunder, då han försänker sig i
minnen från gångna tider eller då han helt går
upp i sitt laxmete vid en fors fjärran från
alla det samtida livets knutpunkter.

Det sista verk han diktade blev en

159

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free