- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
167

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms nizisikliv

som i somras frambar tanken i ett
pressinlägg, tror jag, att Gustaf III:s och
Kellgrens Gustaf Vasa med Naumanns musik
som jubileumsopera skulle varit ett lyckligt
val. Det rent av entusiastiska bifall, som
nu hälsade operans slutscener, pekar även
åt detta håll. Om än denna »lyriska
tragedi» saknar egentlig karaktärsteckning
och umgås ytterst fritt med det allkända
historiska händelseförloppet, bäres den dock
av en hänfört fosterländsk och frihetskär
stämning och vittnar om en säker blick
för det teatraliskt verksamma. Kellgrens
versifikation söker sin like med hänsyn till
renhet, ädel stil och klangskönhet, och
musiken, så vitt man kan döma efter de nu
framförda fragmenten och den på
Musikaliska akademiens högtidsdag i fjor spelade
ouverturen, verkar alis inte föråldrad.
Teatern kunde också, alternativt, ha
nyinstu-derat — i modern inscenering—någon av
Glucks operor, vilka snart nog upptogos
på den gustavianska scenen, exempelvis
Alceste eller Armida, för vår tids
operabesökare fullständiga nyheter. Glucks
Orfeus torde däremot för lång tid framåt vara
omöjlig tack vare Offenbach-Reinhardts.

Föregången av den underbart sköna
hymnen: »Ädla skuggor», varmt och
innerligt föredragen av hr Stockman och
manskören, utgjorde tredje aktens sista tablå ur
Gustaf Vasa programmets slutnummer.
Dekorationen, som visade Stockholms slott
med tornet Tre Kronor till vänster och en
del av Storkyrkan i fantastisk veneziansk
stil till höger samt Strömmen (»havet»,
som Kellgren uttrycker sig) i bakgrunden,
var en noggrann kopia av Desprez’ original.
Stridsscenerna gingo med liv och fart,
svenskarnas seger, dalkarlarnas inmarsch och
ej minst den blågula flaggan (en anakronism,
som antagligen vilade på tradition) väckte
formligt jubel i salongen. Musikaliskt kan
ju ej ett så kort, lösryckt operafragment bli
lika givande, och kanske fanns bland
åhörarna en och annan som skulle föredragit
att få höra den ursprungliga, säkert mindre
larmande instrumenteringen i stället för
Lachners. Hjälten-befriaren återgavs med
ypperlig mask och med ridderlig värdighet
av hr Stockman. Bland övriga uppträdande
må nämnas fru Järnefelt (Christina
Gyllenstierna) och fru Larsén-Todsen (Cecilia af
Eka). Att kung Christians roll anförtrotts
åt hr Stiebel måste betecknas som ett miss-

grepp. Man drog en lättnadens suck när
han försvann från scenen, som, man kan
från denna synpunkt säga: lyckligtvis, i
tablåns början var sänkt i halvdunkel.
Maskeringen företedde ingen likhet med
Dürers bekanta bild. Må här en blygsam
önskan snarare än en förhoppning få
uttryckas: att det snart måtte stå klart för
både operaledningen och hr Stiebel själv,
att Kungl. Teatern ej är hans rätta
verksamhetsfält. Och ännu en önskan: att
teatern måtte besluta sig för att införliva
Gustaf Vasa i dess helhet med sin repertoar,
denna vår första och strängt taget enda
nationalopera.

Festprogrammet upptog mellan
inledningsnumret, Wilhelm Peterson-Bergers
ståtliga kantat, och Gustaf-V asa-tablån andra
akten av den svenska operadiktningens
förstfödda: Thetis och Pelée. Med utomordentligt
lyckligt resultat hade genomförts idéen att
bjuda en trogen rekonstruktion av
framförandet för jämnt 150 år tillbaka. När
ridån gick upp, möttes man av en anblick
som genast gav rococo-stämning: den
gustavianska operasalongens proscenium med
ett par antika vaxljusbärande kristallkronor
nedhängande från taket, och i de s. k.
oxögonen herrar och damer i 1770-talets
dräkter, medan en efterbildning av den
första, smakfulla ridån ännu dolde
skådebanan. Operans ouverture, var med sina
graciösa melodier och spröda klanger ägnad
att hos åhöraren förbereda den känsla, som
höll honom fången under den följande,
ganska långa akten: att liksom genom en
förtrollning vara försatt halvtannat
århundrade tillbaka i tiden. Över hela
framförandet låg en i minsta enskildhet
genomförd stil, som ej nog kan prisas och
beundras. Vad först den sceniska inramningen
beträffar, var den ju autentisk: dekorationer
hämtade från Drottningholms teatermuseum.
Dräkterna voro utförda efter gamla
teckningar; medan de av huvudpersonerna
burna erinrade om le grand siècle, voro de
dansandes utsökt vackra kostymer i ren
rococo. Att de uppträdande i både spel,
sång och dans gåvo fullständig illusion,
att ingenstädes bjöds ett för mycket eller
för litet, att allt präglades av en förfinad
smak, av detta har spelledaren hr
Stangenberg framför allt äran, varvid dock hans
sakkunnige medarbetares, teaterhistorikern
lic. Agne Beijers, insats ej får glömmas.

167

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free