Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
Fot. A]mberg & Preinitz.
Scen ur Bergakungen, första tablån. Dekorationen
av Prins Eugen.
lagda ParsifaL må blott för
fullständighetens skull här omnämnas. —
Knappt tre veckor efter jubileumsdagen
upplevde äntligen Den bergtagna, i sista
stund omdöpt till Bergakungen — ytterst
omotiverat, då denne potentat endast är
biperson — sin första föreställning. Eftersom
det nya verket på programmet kallades
»pantomimiskt drama av Hugo Alfvén»,
måste den oinvigde tro, att det såväl till
text som musik var dr Alfvéns skapelse.
Att hr Kurt Atterberg följande dag i
samband med sin kritik över framförandet
meddelade, att librettons ursprunglige
författare var konstnären John Bauer och
sedermera offentliggjorde dennes fullt
utarbetade text, torde vara allmänt bekant,
likaså att mot Operans ledning från samma
och andra håll riktats anklagelsen för
bristande pietet mot konstnärens minne genom
att ej nämna honom som librettons
upphovsman. Enligt min tanke med orätt.
Sedan hrr Fokin, Alfvén och André samt,
enl. den sistnämndes uppgift »några
personer inom Operan» omstuvat och
om-kalfatrat originalet, har detta så grundligt
förfuskats, att teatern snarare gjort dess
författare en tjänst genom att utelämna
hans namn. Om det moraliskt förkastliga
i att på detta sätt med undanskjutande av
upphovsmannen tillgodogöra sig hans idé
torde domen bland rättänkande människor
vara enhällig; handlingssättet är i hög grad
vad engelsmännen kalla »unfair». Bauers
text är, utan att vara något mästerverk, ett
väl uppbyggt mimodrama med en
psykologiskt intresserande centralgestalt, medan
Bergakungen knappast blivit annat än en
följd scenbilder med baletten som
huvudingrediens och en ytterst lösligt hopfogad,
alldeles ointressant och odramatisk
»handling». Det gamla ordspråket har
besannat sig: den soppa de många kockarna
lagat är saft- och kraftlös. Det är ett
misstag att tro, det en balett-text kan vara
hur enfaldig och värdelös som helst, själva
Heine höll sig ej för god att i »danspoemets»
form behandla intet mindre än Faust sagan,
och i våra dagar har H. von Hofmannsthal för
Rich. Strauss skrivit sin »Josephslegende».
Med den ursprungliga texten, lätt
överarbetad, hade Bergakungen säkert blivit ett
helt annorlunda njutbart musikdramatiskt
konstverk, nu var det framför allt
öron-och ögonlust som bjöds, båda i rikaste
mått och av yppersta art. Tonsättaren
står inom detta för honom nya område ej
blott på höjden av sin uppgift: han står
åtskilligt över den. Musiken vittnar från
första tonen till den sista om en friskt
strömmande ingivelse, parad med den
drivne tonsättarens formbehärskning och den
börne orkestermannens högt utvecklade
klangsinne. I detta omfångsrika partitur
finns ej en död punkt: vare sig hr Alfvén
anslår den svenska folktonen och utnyttjar
172
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
