- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
174

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Albert Sp itzer

himmel, man kände liksom en kylande
fläkt från »dödens isiga konungarike»
(Levertin). Vackrare och mer poetiskt
vågar jag tro det varit, om det ihjälfrusna,
älskande parets gestalter halvt översnöade
skymtats bland drivorna, i st. f. att som
nu te sig som en fristående
snöskulptur-grupp i övernaturlig storlek. — Samarbetet
mellan svensk ton- och bildkonst har i
Bergakungen lett till ett lysande resultat,
och man vill gärna hoppas, att den nu
inslagna vägen må föra till nya
konstnärliga segrar. Hur glädjande skulle det ej
vara om dr Alfvéns framgång skulle fresta
honom till operakomposition, för vilken
han tydligen äger alla förutsättningar.

Dräkterna äro utförda efter fru Anna
Bobergs skisser. Första tablåns
allmogedräkter äro med god verkan fritt
komponerade över svenska motiv, utan försök till
lokalisering. De mer traditionella
balettdräkterna i andra tablån äro redan i
förbigående omnämnda. Äkta Bauer-figurer
äro de i tredje tablån framskymtande,
hiskligt fula skogstrollen. Bergakungens (hr
Herdenberg) guldtygsdräkt och stengrå mask
äro bra tänkta, detsamma gäller om några
av männen L hans följeT men den. stora,
skaran av dansande troll inne i berget ter
sig fullständigt — och vackert —
mänsklig, ej ett spår trolsk, dräkterna visa
stiliserad commedia dell’ arte, orientalism och
»kubism» i brokig blandning, det hela bär
prägeln av karneval och är dessutom allt
för uttänjt. Här skulle varit rätta platsen
för en danse grotesque av burleskt osköna
trollfigurer, gärna med djurmasker (jfr
Dovregubbens hall i Peer Gynt). Hur
annorlunda skulle ej John Bauer, om uppgiften
kunnat tillfalla honom, ha gestaltat dessa
scener! Hr Björlins balettanordningar ge i
det hela taget knappast uttryck för någon
rikt skapande ingivelse. Helt och hållet
som »Einlage» verkade fröken E. Strandins
stora, för handlingen betydelselösa solodans
inför sin kunglige herre; kan denne
vandrande stenbild tänkas som älskare?
Danserskan var här, liksom i Macbeth,
huvudsakligen »klädd i sin egen skönhet», för
att åter tala med Fröding, i detta fall
säkert den klädsammaste bland dräkter.

Huvudrollen, vallflickan, gavs av fröken
Österholm på ett sätt som förtjänar att
obetingat prisas. Hennes skapelse kan

betecknas som fulländad. Det var som om
en av Almqvists lätt idealiserade bondflickor
trätt inför vårt öga i »gestalten av
fattigdom, vilt behag och kyskhet». Själfullt
inlevande, ett för rollen idealiskt yttre,
naturlig plastik och en varje sinnesrörelse
speglande mimik förenade sig till ett helt
som fullständigt betog åskådaren.
Vallpojken återgavs raskt och livfullt av hr
O. Tropp, som svingade sitt nyvunna svärd
så käckt som en ung Sigfrid. I det
klumpiga, motbjudande trollet Humpe — Bauers
skapelse— hade hr Stiebel för en gångs skull
fått en lämplig uppgift, om än en annan
framställning gott skulle kunna tänkas. -—

Med Kronbruden,
jubileumsföreställningen och Bergakungen har Operan under denna
säsong vunnit tre vackra framgångar.
Teatern har ett ärofullt förflutet att se tillbaka
på, stolta traditioner, som det gäller att
anknyta till och upprätthålla. Skall man
våga hoppas att en nyväckt självbesinning
inom Operans ledning och ej minst en strängt
opartisk, välvillig hållning mot vår egen
skapande tonkonst skola föra till ett nytt
blomst-ringsskede? Teatern som nationell
konst-och bildningshärd var stiftarens
högtsyftan-de kungstanke, må detta aldrig förgätas!

Den antikritik hr C. G. Laurin, denna
tidskrifts högt skattade teaterkritiker, i
februarihäftet riktat mot våra musikbedömare
med hänsyn till Carmens nygestaltning, ger
i ett par punkter anledning till gensaga.
Om än ej hr Bacarisas dekorationer över
hela linjen väckt samma förtjusning som
hos den mycket ärade förf., har dock deras
kontnärliga halt villigt erkänts; de
reservationer som framställts ha huvudsakligen
härrört från ett par av de dagliga
tidningarnas konstkritiker. I fråga om dräkternas
tidsfärg vågar jag hava en från förf:s
avvikande mening. År 1830, då Carmens
handling tilldrar sig, och ännu långt senare
buros i spanska landsortsstäderna ännu de
gamla folkdräkterna, särskilt av
underklassen, denna stil har också hittills iakttagits
både här och utomlands. Gent emot hr
Laurins uttalande om hr Andrés
förträfflighet som spelledare tillåter jag mig tro
att för ett bedömande av operarégie
fordras, att man känner och förstår det den
ärade förf. själv nämner det väsentliga,
nämligen — musiken.

174

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free