- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
179

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Tobias Sergels skulpterade verk. En stilkritisk studie. Av Carl David Moselius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jo fi an Tobias Sergels skiilpterade verk

öppnar Edme Bouchardon inom
skulpturen den stora renässansrörelsen. Mot
maneret, mot den ensidigt dekorativa
tendensen i den samtida skulpturen
höjer han tidigt kravet på ett
intensivare studium av antiken och naturen.
Ja, i öppen och avgjord opposition mot
rokokon leder han i sin konst den
klassiska traditionen renad över i style Louis
XVI. Han står m. a. o. som den
förmedlande länken mellan Girardon och
Coysevox å ena sidan och Houdon,
Pajou, Julien och Clodion å den andra.

Visserligen var Larcheveque endast
en talang av andra ordningen, men i
gengäld var han en efter måttet av sina
krafter god och trogen lärjunge, det
visar en granskning av de uppgifter han
kallades att utföra här hemma. I stället
för att fortsätta rokokotraditionen från
Jacques Bouchardon leder han nämligen
i dessa utvecklingen in på de nya
vägarna. Ja, hans första åtgärd efter
ankomsten till Stockholm var helt enkelt
att förstöra företrädarens altarrelief för
slottskapellet, »till vars fullkomnande
föga handläggning tarvades», för att
börja från början igen — klarare kunde
han inte gärna ha deklarerat sin
ställning. Granska vi närmare detta arbete,
som nu bär Larcheveques namn, utan
att alltför mycket låta oss distraheras
av den barocka genren, måste vi medge,
att kompositionen är klar och
uttrycksfull, att vissa detaljer, som den stödjande
ängeln och även, trots svagheter i
formgivningen, ängeln med kalken, äro burna
av en vinnande enkelhet, och att själva
hållningen slutligen inte är alldeles utan
storhet. Ännu tydligare uttrycker sig
konstnären i sitt andra arbete för
slottsbyggnaden, de allegoriska figurerna i
rikssalen. Det är lätt att se, att de tre
av Bouchardon utförda statyerna i sina
tillkrånglade ställningar och oroliga
silhuetter äro barn av en annan anda än de

övriga sju, hos vilka alla ett
antikiserande drag framträder både i den
fron-tala uppställningen och den lugna
formbehandlingen, som dock lider av en viss
köld och tomhet. Det är närmast i det
föregående århundradets franska konst
vi ha att söka systrarna till dessa
dygder, hos vilka ett starkt Louis
XIV-element förefaller mig vara det mest
framträdande draget. Jämföra vi
slutligen Bouchardons bronsgrupper för södra
slottsfasaden — jag tänker närmast på
skisserna i nationalmuseum — med
Larcheveques tredje stora uppgift, de båda
statyerna över Gustaf Vasa och Gustaf
II Adolf, möter oss samma bestämda
stilskillnad. A ena sidan en levande
och rik, i varje fall virtuos rokoko med
djupa rötter i barocken, å den andra
en visserligen tung akademisk konst,
som hämtar kraft från den gamla
klassiska traditionen.

Det var i arbete på dessa uppgifter
Sergel i mer än tio år växte upp under
Larcheveques omedelbara ledning, det
var på dem han lärde yrket, mognade
och bildade sig en uppfattning om
konsten i allmänhet och skulpturen i
synnerhet. Hur långt sträckte sig
lärjungens frihet i samarbetet? Äga vi
från dessa år några fullt självständiga
detaljer av hans hand? Det är frågor
som forskningen tills vidare lämnat
obesvarade. Elers uppger, att Sergel
avslutat altartavlan i slottskapellet, och själv
säger sig denne ha ebaucherat såväl de
allegoriska figurerna i rikssalen som
statyerna av Gustaf Vasa och Gustaf II
Adolf, vilket väl närmast betyder att
han lagt upp dem i stort format efter
den lilla modellen. Att Sanningen skulle
vara ett egenhändigt arbete av Sergel
är visserligen ett allmänt antagande, som
dock väntar pä bevis. Men detta är allt
frågor av underordnad vikt, då ju
läraren i varje fall bar det konstnärliga

179

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0207.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free