Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Tobias Sergels skulpterade verk. En stilkritisk studie. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Moselitis
ansvaret. Av långt större betydelse
synes det mig vara att fastslå, att stilen i
dessa arbeten redan glidit förbi rokokon
i egentlig mening och närmast skulle
kunna karakteriseras som en tidig, låt
vara tung och klumpig övergångsform
till Style Louis XVI. I dem alla kunna
vi spåra en begynnande rörelse mot
antiken.
Larcheveques verksamhet hade för
övrigt inte endast en officiel sida utan
även en privat. Slotts- och
statybildhuggaren var också porträttör. I talrika
porträttbyster — i min tanke det bästa
han lämnat efter sig — förnimma vi
den andra sidan av reaktionen mot
rokokon, vilken går hand i hand med
strömningen mot antiken, en direktare,
mera omedelbar efterbildning av naturen.
Det är mot bakgrunden av Larcheveques
ypperliga byster av exempelvis Olof v.
Dalin och Jonas Alströmer vi måste se
de enda fullt säkra ungdomsarbeten vi
äga av Sergels hand med undantag av
en del medaljonger, de friska och i alla
avseenden förträffliga porträtten av
fadern och Johan Pasch. Här finns föga,
nej, ingenting av den föregående tidens
sirliga, maniererade elegans. Här är
rokokon redan övervunnen i en livfull
naturalism, som ingalunda saknar
stilkänsla. I sina porträtt från slutet av
1750- och början av 1760-talet
representera Sergel och Larcheveque endast
ett tidigare moment av samma fas i
utvecklingen, som når sin fullkomning i
Houdon.
Överblicka vi situationen och
sammanfatta resultatet, skola vi finna, att
Sergel, tvärtemot vad man sökt göra
gällande, växte upp under den första
reaktionen mot rokokon, vilken också
präglar alla de verk han arbetade på
under sina läroår. Ja, det förefaller mig
som om vi redan bakom dessa dunkelt
skymtade konturerna av det program
Sergel i Rom skulle utveckla, fördjupa
och helt och hållet göra till sitt, antiken
och naturen, antiken likväl ännu tänkt
närmast som en återgång till den
franskt-klassiska traditionen från föregående
århundrade.
Visserligen har Sergel själv i ett av
breven till Byström beklagat sig över
det franska manér han fick lära sig i
sin ungdom, men skrivna som de äro
under konstnärens sista år, då den
allmänna situationen i Europa i politik,
konst, kultur undergått en djupgående
förändring, måste dessa brev läsas med
kritik. I bestämd motsättning till det
hårda och säkert orättvisa omdöme
Sergel här fäller om läraren står för övrigt
hans uttalande i självbiografien av 1785
och i brevet till Gjörwell av 1797, i
vilka han redogör för sitt förhållande
till Larcheveque i en ton som inte
lämnar något tvivel om hans
tacksamhet. »Han var lika mycket min vän
som min lärare, hans minne skall vara
mig kärt, så länge jag lever», skriver
han bl. a. i självbiografien. Som ett
ytterligare bidrag till belysningen av
relationerna mellan läraren och lärjungen
uppger Franzén i sin minnesteckning »att
Sergel» oaktat sin överlägsna begåvning
»aldrig upphörde att erkänna
Larcheveques skicklighet och sin förbindelse
för dennes undervisning». Och med stöd
av den muntliga traditionen och ledd av
sin fina poetiska intuition berättar han
»att de grekiske bilderne . . . stört
konstnärens sinneslugn redan under denna
tid av hans första bildning». »Dag och
natt drömde han om ett mål av
fullkomlighet, som han tvivlade att någonsin
uppnå, men likväl av en oemotståndlig
ande drevs act eftersträva.» Ja, så
ungefär tänker jag mig den unge Sergel
kastad »mellan förtjusning och oro,
allvarligt bemödande och lättsinniga nöjen»
men redan besatt av antiken, må vara,
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
