Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Tobias Sergels skulpterade verk. En stilkritisk studie. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Moselius
väljer ämnen och kompositionèr från
antiken, så uppfattar och återger han
dem ännu på franska. Liksom han
hemma följde Larcheveque i dennes
tunga, klassiskt-akademiska stil, så följer
han i Rom sina vänner och kamrater i
en lätt och elegant Louis XVI.
Sammanhanget ligger i öppen dag, det är
endast två olika faser av en och samma
stora renässansrörelse. Visserligen äger
inte Sergel samma mjukt sensuella
charm i sin konst som Clodion. Han
är kallare i konturerna och torrare i
formbehandlingen än fransmannen och
får inte den atmosfär över ytan som är
så karakteristisk för denne. Men
bortsett från denna differens, som väl
närmast beror på olikhet i ras och
temperament, är det förvånande med vilken
snabbhet och virtuositet vår konstnär
förstår att tillägna sig den fullt
utvecklade Louis XVI-stil, som han arbetar i
under de första åren i Rom. För Sergel
betyder denna period rikare nyansering
av formen, slipning och raffinering av
stilen, som till en viss grad underlättades
genom det lilla formatet. Den intima
kontakten såväl med antiken som med
den samtida franska konsten bidrog
dessutom att utveckla konstnärens känsla för
det dekorativa och hans förmåga att
komponera. Men som den största
behållningen räknar jag den grace och
den elegans, som han från denna tid
förstod att lägga in i behandlingen av
sin konst, ett arv från fransmännen som
han sannerligen kunde vara stolt över.
Ensidigheten och svagheterna i Sergels
första manér ligga dock i öppen dag.
Det var mera med antydningar om form
konstnären ännu rörde sig än med den
levande formen själv. Som dekorativ konst
måste dessa små grupper och statyetter
karakteriseras, icke som skulptur i egentlig
mening.
Men Sergel var alltför mycket
skulptör för att länge slå sig till ro med dessa
lättvunna segrar. Den lilla genren tröttade
honom snart och lämnade honom
otillfredsställd, och behovet att samla
krafterna på större och mera centrala
uppgifter blev allt starkare. Till varje pris
ville konstnären tränga in i det
väsentliga som han kände att han hittills gått
på sidan om. Men det väsentliga i ali
skulptur, vad var det annat än
människogestalten. Att avlocka detta instrument
dess hemligheter och söka behärska det
i hela dess rikedom blev därför målet
för hans strävan. Men vägen till detta
mål gick genom rastlöst arbete och
intensiva studier.
Till övergången mellan den första
och den andra perioden — slutet av
1769 eller början av 1770 — skulle jag
vilja förlägga den tidigaste skiss vi äga
av Faunen, den lilla terracottamodellen
från Fullerö, intressant framför allt på
grund av den ingående behandlingen av
bålens anatomi och benens och armarnas
muskler. Ytterligare ett steg i samma
riktning tar konstnären med den lilla
gruppen av Tobias med fisken, som
likaledes tillhör Fullerösamlingen. Den under
den väldiga fisken böjde mannen liknar
i sin kraftfulla gestalt en brottare från
antiken och har med sina spända senor
och svällande muskler nästan karaktären
av en écorché. I tid och stil nära dessa
båda arbeten står en kopia i hög relief av
den farnesiske Herkules. Även i detta
fall har det starka anatomiska intresset
varit den drivande faktorn i arbetet.
Från början av 1770-talet stamma även
av stilen att döma de båda förträffliga
grupperna av Jupiter och Juno och
Venus och Anchises. Den sittande
herku-liske Jupiter, vilken slår armarna kring
Juno, som står rak och sluten mellan
gudens knän, stolt och blyg på samma
gång, är onekligen en grupp som impo-
186
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
