Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Tobias Sergels skulpterade verk. En stilkritisk studie. Av Carl David Moselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johan Tobias Sergels skiilpterade verk
hjälten i hans manliga kraft och
gudinnan-kvinnan, som vilar blond och varm i
hans armar. Hennes fylliga, domnade
former ha i sin mjuka rundning
väsentligt stegrat uttrycket av hans muskulösa,
rikt utvecklade idealgestalt, som strålar
av skönhet och styrka. Och med
vilken elegans har inte konstnären i en
rikt varierad och dock fast och sluten
spiralkomposition förstått förena dem
båda till ett oupplösligt helt! Vi skola
förgäves söka paralleller till detta arbete
i antikens konst eller i barocken. I sin
dramatiska uttrycksfullhet, sin starka
motsättning, som dock känner gränsen, och
sin gnistrande rika men behärskade form
äger däremot Mars och Venus djupa
rötter i den italienska senrenässansen
och har inte förgäves vuxit fram sida
vid sida med Jupiter och Juno och
Venus och Anchises.
Den första lilla skissen av Diomedes
stammar sannolikt från tiden omkr. 1770.
Den liknar mera en Paris än en hjälte
och vittnar i sina spröda former och
sin tunna nervösa elegans om att den
franska perioden ännu är nära. I den
andra större modellen från början av
1770 äro formerna fylligare men också
glattare. Proportionerna lämna här
åtskilligt övrigt att önska, det vänstra
benet, som gestalten stöder på, är
exempelvis mycket kortare än det högra,
rörelsen förefaller avstannad, utan svikt,
och huvudet med den allt för korta
halsen dessutom oriktigt påsatt. Som
helhet ger denna figur, i vilken jag
förgäves söker en mera direkt påverkan
från antiken, ett svagt uttryck för
konstnärens intentioner. Den stora gipsen i
akademien slutligen, som sannolikt lades
upp för att underlätta huggningen i ett
ädlare material, är daterad först 1774,
icke, som Göthe uppger, 1771. Då Sergel
därför i sin dagbok skriver: »D. 10
november börjades marmorn till Diomedes»
Diomedes. Gip s.
K ön s t akademien.
bör han följaktligen ha menat den 10
november 1774. Först vid denna tid
var ju för övrigt huggningen av Faunen
avslutad, »le premier marbre que je peux
dir avoir travaillé», som konstnären
skriver till Byström. Som en högst sannolik
datering av det nu förkomna
marmorexemplaret kunna vi därför ånge vintern
1774—1775. En jämförande granskning
mellan modellen i museet och gipsen i
akademien visar till yttermera visso en
utveckling i den senare i stil och
hållning som förutsätter ett par, tre år.
Gestalten har här vunnit i fyllighet och
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
