Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Hermann Diels. Några minnesord. Av Ernst Nachmanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hermann Die Is
och borgare. Detta vidgade program
betingar en utbildning också åt den
reala sidan, vilken mången gång
föranleder filologen att med fackmannablick
betrakta än de politiska, än de sociala
förhållandena, konst, religion, lag och
rätt, matematik, astronomi, läkekonst,
vardagens liv. Till den sidan hörde
också F. G. Welcker, den man som
kanske mera än någon annan fullföljt
och utbildat Winckelmanns verk, och B.
G. nlebuhr, den kritiska
historieskrivningens fader.
Med Theodor Mommsen1, den
störste av alla här nämnde —
Nobelpristagaren av 1902 — äro vi framme vid
det gångna århundradets slut, vid den
generation, som icke längre i antikens
dikt och konst finner evigt giltiga och
absolut fullkomliga, kanoniska ideal och
oupphinnliga förebilder, utan som vill
genetiskt förklara det antika livet i alla
dess skiftningar, den generation för
vilken, som det någon gång sagts, Kleon
icke längre var en rödhårig garvare och
teaterbov, Demosthenes icke längre en
idealmänniska.
Mommsen har varit en lärare för hela
Europas klassici, visserligen mindre från
sin kateder, ty han uppgives hava
varit en tämligen medelmåttig föreläsare
och tyckes också själv ha varit
medveten därom. Eduard Norden, som
tillhörde den sista lärjungeuppsättningen,
har berättat, att Mommsen en gång
slutade en systematisk föreläsning om
den romerska epigrafiken, vars
oupp-hunne mästare han var och är, med de
orden: »Ich glaube, meine Herren, dass
es Ihnen ebenso langweilig gewesen ist,
diese Vorlesung zu hören wie mir zu
halten.» Mommsens oförlikneliga
betydelse som praeceptor philologorum
ligger i storslagenheten och omfattningen
1 Johan Bergman, Ord och Bild 1902
sid. 659.
av hans egen eggande forskning och
framför allt kanske i hans underbara
förmåga av organisation inom vetenskapen.
Den klassiska undervisningens
högsäte var på Mommsens tid icke Berlin,
utan Bonn, där den geniale och
sprakande Frans Bücheler lärde sträng
textkritik och fin interpretation och den
djupsinnige Hermann Usener filosofi
och religionshistoria. Jag nämner här
ytterligare några namn bland de redan
bortgångne: Erwin Rodhe i
Heidelberg, författare till de berömda verken
Der griechische Roman und seine
Vor-läufer och Psyche, Georg Kaibel i
Göttingen, den grekiska komediens
finaste kännare, friedrich Leo
därsammastädes, sin tids främste latinist, Adolf
FurtwAngler i München, vilkens
Meister zv er k e der Plastik också är den
moderna konstarkeologiens mästerverk,
Karl Krumbacher i München, den
byzantinska vetenskapens organisator,
Ludwig Traube i München, som gjorde
paleografien till historisk vetenskap och
ställde denna vetenskap i
kulturhistoriens tjänst.
Från ungefär 1900 har emellertid
Berlin haft ledningen, framför allt på
det grekiska området, och det tack vare
de två överlägsna personligheter, som
därifrån spritt ett genomträngande och
värmande ljus: ulrich von
wllamo-witz-Moellendorff och — redan före
honom på platsen — Hermann Diels.
Olika ha dessa bägge män varit till
sitt skaplynne, skilda arbetsområden ha
de mången gång odlat. Mer än
femtioårig, i Bonn grundlagd vänskap,
tjugu-femårig samverkan i läraregärningen skall
emellertid städse ställa dem samman i
vetenskapens historia. För varje
klassiker av min generation skall alltid
Berlin i viss mån betyda detsamma som
Wilamowitz och Diels. Den förres
suveränt behärskande ställning inom nu-
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
