Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De Efterhängsna. Komedi i en akt fritt efter Molière. Av Hugo von Hofmannsthal. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Sjunde scenen - Åttonde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De Efterhängsna
reum och Elysium, där äro stjärnorna,
de vise, fäderna, Cherubim.
ALCESTE: Ert hus? Edra tavlor?
DAM ÖN: Bortskänkta under sigill.
ALCESTE: Ert slott i Guyenne, ert
lantgods vid Aube?
DAMON: För min själ äro de sedan
länge ej mera mina. Vill ni ha min
antiksamling? Mina hästar? Välj, ni kan
få vad ni vill. Men ni är i dag icke
samlad, min vän. Edra tankar äro på
annat håll. I dag är ni icke min
lärjunge. Jag lämnar er ensam. Jag
vandrar en gång genom dessa upplysta rum.
Människorna se mig och veta icke vem
de hava framför sig. Det är mig
pålagt att ännu en tid deltaga i denna
maskerad, så vill jag då bära det. God
natt, min vän. (Går åt höger.)
Åttonde scenen.
Ergaste — Alceste — Philinthe.
ERGASTE (hade redan förut varit
sinlig mellan pelarna, kommer fram till
Alceste).
ALCESTE (vill gå åt höger, sedan han
givit Damon tillräckligt försprång).
ERGASTE (störtar fram till Alceste och
griper tag i honom): Han ljuger! Vad
han än har sagt er, så är det icke sant!
Alceste, hör på mig, det är icke sant!
ALCESTE: Må vara — men jag har
bråttom.
ERGASTE: Stanna! Talade han om
sin bostad i portvaktshuset? Påstod han,
att han sover där i kammaren?
ALCESTE: Kanske — det är möjligt
— men jag kan icke stanna här.
ERGASTE: Stanna bara. Han har en
säng stående där, en säck halm
övertäckt med en kappa, men aldrig sover
han där. Hör ni: aldrig. Påstod han
att han stängt till huvudbyggnaden? Att
han lever utan tjänare? Att han äter
ett äpple till kvällsvard? Svara mig!
15—Ord och BildJ2;a årg. 21
alceste: Jag tycker mig — jag
minns inte — jag står pä glödande kol.
ergaste (hånfullt): Ni står på
glödande kol? Jag ligger på ett glödgat
halster, och det icke sedan två minuter
utan sedan två och ett halvt år, sedan
jag kom i hans tjänst.
alceste: Ni är i hans tjänst? Jag
trodde ni var hans vän.
ergaste: Jag är hans bibliotekarie,
Gudi klagat! Han betalar mig
erbarm-ligt, missbrukar min hjärna, trampar mitt
människovärde under fötterna, bestjäl
mig på mitt minne, förstör mig i grund!
Har han inbillat er att han tänker
inträda i barfotamunkarnas orden?
alceste: Varför stannar ni då hos
honom? Varför har ni aldrig kommit
till mig? Jag skulle ha försökt hjälpa
er. Men nu måste jag härifrån, förlåt
mig.
ergaste (släpper honom icke): Sade
han att han sover i en oeldad kammare
och äter ett äpple till kvällsvard? Vet
ni, att i detta ögonblick brinna fyra
hundra vaxljus hemma hos honom, att
tjugosex sömndruckna människor äro på
benen för att elda hans rum och bränna
välluktande rökelse i korridorerna — att
man nu gör i ordning hans
himmelssäng, hans sängvärmare med parfymerat
vatten, hans badkar av rosafärgad
marmor, att tid efter annan en ny höna
sticks på spettet, för att man i det
ögonblick han kommer hem skall kunna
servera honom en som just är lagom stekt?
Ty han har en jätteaptit när han
kommer hem. Då låter han servera sig på
ett runt bord i biblioteket. Då skall
jag vara där för att hålla honom
sällskap, då behöver han mig. Det är min
stora timme. Jag måste komma till
honom med allting som hans egna giriga
ögon och öron icke hunnit sluka, allt
skvaller som undgått honom. Jag måste
höra på vad han har gjort, hur man upp-
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
