Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De Efterhängsna. Komedi i en akt fritt efter Molière. Av Hugo von Hofmannsthal. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Åttonde scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hu go
v o n Ho fm ann s t h al
repar hans ord för varandra — vad den
ena har sagt om honom till den andra
—• jag måste höra det om det har
blivit sagt eller icke, och ve mig om jag
icke hjälper till med min egen
uppfinningsförmåga !
ALCESTE: Ni förvånar mig! Är då
allt detta så viktigt för honom?
ERGASTE: Viktigt! Han vältrar sig
i det. Han krälar pä sin buk för varje
stort namn, för varje berömdhet, för
varje gammal häxa, som har rang. Hän
krälar för dem därför att de ha bättre
härkomst än han, bättre hållning —
därför att de äro vad de äro och utge sig
för vad de äro. Han skulle offra två
fingrar på sin hand om han kunde gå
utför en trappa som ni och som ni bjuda
en dam armen, och hans hjärta vill
brista när han inser att han icke kan krypa
ur sitt eget skinn, och att alla hans
lakejer, hans hästar, hans tavlor och hans
trädgårdar icke kunna ändra något i den
saken. Det är då jag har mina onda
stunder, eller mina goda, alltefter som
det utfaller. Då hoppar jag för
brödbiten. Då gäller det att låta min fantasi
arbeta. Allt eftersom det lyckas, kan
en sådan midnattstimme inbringa en eller
två, ja till och med tre louisdorer. Dem
lever jag på, med dem betalar jag hyran
för min gamle far, det blir till
vinter-klädning åt min syster, som blivit
lämnad i sticket av sin eländige man och
är beroende av mig —
ALCESTE: Vad menar ni? Betalar
han er icke regelbunden lön?
ERGASTE: Den lönar sig icke att tala
om. Allt beror på de små
gratifikationerna. Och de skola förtjänas. Det är
ingen småsak, ty han är fåfäng som en
påfågel och därtill misstänksam som en
schakal. Hela detta arrangemang med
gratifikationerna är ett konstgrepp av
honom för att få rida mig med stång,
ty han vet mycket väl att jag föraktar
honom, och det förtryter honom dag
och natt att jag är av bättre familj än
han, att min farfader var guvernör över
en provins, medan hans var en
stinkande ockrare. Men han kan icke
undvara mig. Dessa timmar på tu man
hand efter en sådan afton som denna,
om han är vid dåligt humör, om han
icke gjort den riktiga effekten, om
hertigen icke har talat med honom om sina
nyköpta antiker, om de unga herrarna
som flyta ovanpå ha låtit honom falla,
om han icke funnit några åhörare för
sina orakelspråk, om någon olycksalig
omständighet hotar att inför honom själv
reducera honom till hans eget värde
— då kämpar jag för mitt liv — då
överbjuder jag mig själv! Då gäller det
att lägga mina läppar intill honom och
med min andedräkt åter pumpa upp
honom som en svinblåsa, som luften har
gått ut ur. Då måste jag hitta på
effekter: hur den ene har sett efter honom,
den andre viskat bakom honom. »Sade
jag det», säger han, »gjorde jag ett
sådant intryck? Blev mannen så impone
rad? Avundas de mig så?» Ända tills
jag sövt honom, tills jag har honom där
jag vill. Då ges det vändningar, ur
vilka louisdoren springer fram, då jag
trycker riktigt hårt och fjädern ej är
fördärvad. Men usch! (stryker sig över
pannan) det är svårt! Jämt och samt
plocka reda på något nytt — och så
skall det bibringas honom på ett
särskilt sätt —- vilken förmätenhet har jag
icke redan ingivit honom! Öm jag får
ett infall eller hittar något i en gammal
bok: »Det kunde vara sagt av er»,
säger jag, »det är er filosofiska tankegång,
ert slående kvicka uttryckssätt, det
liknar er, där har Montaigne gått er i
förväg, här är en fabel, men det förefaller
mig som om ni berättat mig pointen
däri.» Har han talat om för er fablen
om kungen och ringarna? Historien om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
