- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
227

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - De Efterhängsna. Komedi i en akt fritt efter Molière. Av Hugo von Hofmannsthal. Översättning från författarens manuskript av A. L. W. - Åttonde scenen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De Efterhängsna

åsnan och näktergalen? leke?
Liknelsen om piggsvinen. Jaså. Och han ljög
att den just i det ögonblicket fallit
honom in? Den finns hos Aulus Gellius.
Jag vet hur eländigt platt han sade det,
jag kan se hur det jag häller i honom
med tratt rinner över och droppar ur
munnen på honom. Där! Se dit bort
— denna svärm av enfaldiga narrar.

ALCESTE: I den måste jag om ett
ögonblick blanda mig.

ERGASTE (håller kvar honom): Stanna.
Se dit bort med mina ögon, och ni skall
uppleva mera än om ni dansade med
själv därborta. Ser ni de båda
piggsvinen, hur de komma mot varandra, fyllda
till halsen med högfärd och dumhet.
Vilka jag menar? Storsigillbevararen och
presidenten för De sköna konsternas
akademi. Ack, vilken pas de deux! Jag
vet ingen bättre än denna! Högfärd
mot högfärd, den ena oförtjänta
ställningen mot den andra, omåttlig,
förtärande fåfänga mot en uppblåsthet som
söker sin like! Vilken kontradans av
allt detta! Ni behöver ej se dit, jag
har piggsvinens ballett i huvudet, figur
för figur: »God afton, min bäste, så ser
man er då en gång —.» »Mig? Hela
Paris kommer till min atelier. Ni har
ännu icke varit där? Ni har ännu icke
sett min sista tavla? Konungen,
Madame, hela hovet—» . . . »Mina
ämbetsgöromål betunga mig, men jag minns
nu att konungen verkligen nämnde ett
ord om den där — vad är det nu —
en allegori?» ... »Konungen! Han talar
icke om något annat. Hans nåd
överväldigar mig.» — »Han är underbar i
sanning. Mitt i sitt oerhörda arbete får
han tid till allt, sådan är han.» — »Har
ni hört vad han sade till marskalken om
min tavla, hela Paris upprepar det.» —
»Han är oförliknelig. Nyligen då han
i tre timmar lyssnat till min
föredragning om de viktigaste statsaffärer, hade

han kvar spänstighet nog att låta
framföra tio koppel nya jakthundar för sig.
Sådan är han.» — »Vet ni, vad han
sade till marskalken? ’En marskalk av
Frankrike kan jag utnämna — ministrar
kan jag dagligen jaga bort ett dussin
och skaffa ett dussin nya, men en man
som denne’, och därvid pekade han på
min tavla, ’frambringar knappast varje
århundrade en gång. Lycklig -den
monark, under vars spira geniet utvecklar
sig!’». Det var två, vilkas taggar äro
lika långa, men det är ännu lustigare
när flera drabba samman: »Ah, ni
är också här — ja här är ju ungefär
hela världen!» — »Säg, är det sant att
kungen om igen har gått förbi utan att
se åt dig?» — »Jag ser dumhuvuden,
ingenting annat än dumhuvuden på de
högst uppsatta platserna.» — »Min gamle
vän, det är slut med oss, vi båda ha
ingenting mer att betyda.» — »Vi? Du
är tjugo år äldre än jag, åt mig sade
kungen, att han snart skulle ge mig ett
regemente dragoner igen som för trettio
år sedan.» — »Jag kan icke finna att
de unga herrarna — — mindre
älskvärda? Tycker ni det?» — »Vi äro släkt,
ja en smula, min Gud, man är ju litet släkt
med hela världen!» — »Han var oändligt
nådig, han stödde sig hela tiden på mig!»

— »Kungen?» — »I går sade kungen
mig — kungen anser — i morgon skall
kungen — jag fick av kungen — jag får

— jag skall —jag måste —jag — jag -—
iag!» (Med förändrad ton.) Roar det er?
Tycker ni, att jag icke gör detta så illa?
Ah, jag har i alla fall något härinne!
(Slår sig för pannan.) Jag skulle i alla
fall kunna ta upp tävlan med den
sliskige Lafontaine. Och då skall jag leva
så här och kasta allt detta i den där
soptunnan! Kom nu, giv mig er arm.

ALCESTE (förlägen): Min käre
Er-gaste —

ERGASTE: Nej, kom, jag måste göra

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free