- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
234

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två lyriker. Erik Blomberg. Erik Lindorm. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

daggvåt äng. Och just detta, att samma
grundåskådning samtidigt återkommer
spontant på så många skilda håll, att tanken
på en enbart litterär påverkning förefaller
utesluten, visar att vi här ha att göra icke
med ett konstnärligt mode för dagen, utan,
hur paradoxalt det än kan låta, med ett
uttryck för något i tidens eget väsen.

Givetvis har kriget med sin blodiga
kritik av ali maktmoral, sitt närmande av
olika människor och samhällsklasser i
kamratskap och gemensamt lidande och sitt
framhävande genom kontrastverkan av de
enkla och vardagliga tingens djupa skönhet
bidragit till denna strömnings genombrott.
Men i stort sett ligga utan tvivel dess
rötter längre tillbaka i tiden. Flera av
dess nuvarande bärare framträdde före
kriget, Werfel exempelvis år igii. Och
här och var låter en livskänsla av detta
slag påvisa sig redan hos en tidigare
generation — hos Romain Rolland, för att
blott nämna ett namn, och här hemma hos
Ellen Key — om också mest som teori,
icke som levande verklighet — och hos
Fröding, särskilt i Graldikterna.

Söker man efter ursprunget till de här
avhandlade idéerna, falla några faktorer
genast i ögonen. En av dem är
socialismen, en annan den moderna
naturvetenskapen med sitt uppvisande av
blodsfränd-skapen mellan alla levande organismer.
Den djupaste grunden förefaller dock
åtminstone mig att ligga på annat håll, i det
faktum att den generation, vilken framträtt
under det senaste decenniet, är, visserligen
icke den första som frigjort sig från den
kristna världsbilden, men den första för
vilken en dylik frigörelse är något alldeles
naturligt och självklart. Och detta, att ej
heller oppositionen mot kristendomen
upptar någon väsentlig del av tankelivet, utgör
en nödvändig förutsättning för att den
omvälvning i fråga om världsåskådningen,
som allmänt inträdde under senare hälften
av 1800-talet, skall nå så djupt, att den
omfattar även sättet att känna, att reagera
mot tillvaron. För den kristna
uppfattningen är döden det underbara och
obegripliga, det stora avbrottet i ett evigt
individuellt liv. För den unga
diktargene-rationen framstår i stället livet som det
underbara — själva faktum att just vi just
nu leva mitt emellan två evigheter av
absolut tomhet. Och därför att detta jorde-

liv är det enda vi äga blir det med ali
sin sorg och smuts något ofantligt
värdefullt, som inte får slarvas bort. Det
oändlighetsbehov, som förut tillfredsställdes av
tanken på en individuell odödlighet, vänder
sig nu i stället mot mänskligheten och hela
universum; det sträcker sig inte längre
utefter en linje i tiden, utan över en yta
i rummet. För människan, så hjälplöst
liten, så begränsad i tid och rum, finns
det blott ett sätt att icke krossas av
universums omätlighet -— att känna sig själv
främst som en del i den stora gemenskapen,
att vidga det egna jaget, så att det
omfattar hela den värld, vari vi leva.

£ %

*



Inom de senare årens svenska litteratur
har denna idékrets starkast och originellast
kommit till uttryck i Pär Lagerkvists »Det
eviga leendet». Men också de båda
diktare, som jämte honom förefalla mig vara
de mest betydande personligheterna inom
vår yngsta lyrik, Erik Blomberg och Erik
Lindorm, röra sig inom samma tankebanor;
och det är närmast deras båda senaste
diktsamlingar, Blombergs Jorden och
Lindorms Bekännelser, som varit anledningen
till nedskrivandet av ovanstående
funderingar.

För Blombergs del äro några
bekräftande citat knappast av nöden. I stort
sett är hela hans bok en följd av
variationer över det ovan antydda temat; det
kan räcka med att peka på dess centrala
del, den stora idédikten »Appassionata»,
som mynnar ut i raderna:

Vad är mitt liv? Vad är min egen gåta?

Vad är min sorg, då människorna gråta?

Mitt liv är deras. Människorna leva,

och det är nog för mig, jag måste leva.

Om jag också anför »Människans hem»,
så är det mest därför att jag finner denna
lilla visa så utomordentligt vacker i sin
kristallklara enkelhet:

Nu är det natt över jorden.

Darrande stjärna, gläns!

Världarna vandra så fjärran.

Mörkret är utan gräns.

Marken och mullen och mörkret,

varför älskar jag dem?

— Stjärnorna vandra så fjärran,

Jorden är människans hem.

234

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free