- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
236

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två lyriker. Erik Blomberg. Erik Lindorm. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

hur tungt de fladdra, edra brutna vingar,
hur grym den hand, som eder snara svingar —
nu ser jag klart: — det vita silverljuset,
som följer er i mäktigt välvda ringar,
är dödens fosforljus, till is förfruset. — — —

Det är onekligen synd, att dikt som
denna skall skämmas av att stjärnorna
liknas än vid blommor, än vid fåglar, utan
att de olika bilderna ordentligt hållas i
sär och av att t. ex. döda fåglars vingar
sägas fladdra, och därtill fladdra tungt,
ett adverbial som fullkomligt strider mot
verbets karaktär. Men alla fromma
önskningar om ändring härvidlag äro nog dömda
att bli fruktlösa; ty dylikt hänger utan
tvivel samman med själva arten av
Blombergs ingivelse, är grums som virvlas upp
av dess hastiga flöde, utan vilket den rika,
brusande melodi vore otänkbar, som nu
strömmar genom hans strofer. Och han rör
sig i sin diktning uteslutande med de höga
ting, som gärna te sig formlösa för tanken;
en lyrik, som syftar lägre, finner vida
lättare den pregnanta formen.

Hur odelat romantisk Blombergs
läggning är visar sig också i att de
otvivelaktigt svagaste partierna av hans bok äro
de, där han försökt anslå en realistisk ton,
såsom i »Gatan» och »Nike». Trots att
han ingalunda skräder orden, har han inte
lyckats få fram den fräna verklighetsprägel,
han uppenbarligen syftat till; vad man
minns blir i stället brottstycken —- såsom
bilden av den krossade Nikestatyn i
månskenet — där han, driven av sin egenart,
helt och hållet fallit ur stilen.

»Nike» sticker av från de övriga
dikterna i hans nya bok även därutinnan, att
den ensam har berättande innehåll. Något
liknande har han, så vitt jag minns, endast
en gång tidigare försökt, i den gripande
balladen »Tristans död». Det är att
beklaga, att denna ej fått efterföljare; han
skulle säkerligen på detta område kunna
skapa ypperliga ting. Nu odlar han vid
sidan av den stora idédikten egentligen endast
visan. Och frågan är väl om han inte här
givit sitt bästa. Det en smula diffusa, som
stundom vidlåder hans dikt, blir här bara
en styrka; visans rätta element är ju den
viskande, ovissa sommarnattsskymningen,
där alla fasta linjer plånas ut och det
outsagda, det som ligger bakom orden, blir
det väsentliga i allt som säges. Erik
Blomberg äger även den förmåga av

suggestiv förenkling, som låter en visa
klinga i vårt sinne långt efter det dess ord
ha tystnat. Var och en som älskar lyrik
måste från hans föregående böcker minnas
smådikter som »Serenad», »Skymning» och
»Vaggvisa». Också i »Jorden» finner man
dikter av samma sällsynt vackra och äkta
viskaraktär — den ovan citerade
»Människans hem» t. ex. eller kanske framför allt
»Var stilla, hjärta»:

Var stilla, hjärta — orden bullra bara.
förtig de ord, som intet uppenbara.

Var stilla, hjärta — kanske orden såra,
förtig de ord som ljusa ögon tåra.

Var stilla, hjärta, stilla — tills du minns
att orden leva, sedan du ej finns.

Här ljuder med full styrka den
innerliga, mjukt sjungande celloton, vilken Erik
Blomberg äger så som ingen annan av våra
unga lyriker.

Är Blomberg en romantiker av
utpräglat spekulativ läggning, så är Erik Lindorm
i stället en fullblodsrealist. Och jag tror
att han gärna skulle göra till sina Bellmans
ord, att han är en herre av mycket liten
djupsinnighet — ehuru liksom denne med
den allra största orätt.

Av våra äldre skalder påminner han i
viss mån om åttiotalslyrikerna, i viss mån
om Vitalis, den Vitalis nämligen, som skrev
»Komiska fantasier», »Enslingens sång»
och »Livet och döden». Men knappast
någon av dessa har vågat bruka så osmyckat
vardagliga ord och bilder som Lindorm.
När han i »Poeten och glömskan» talar
om döden, den stora och fruktansvärda,
som i alla tider omgivits med
vördnadsbjudande attribut och utstyrts med ståtliga
metaforer, när den ej bemötts med ett hån,
bakom vars hektiska övermod skräcken
darrat, så sker det i följande ordalag:

Jag som andra skall ej slippa
lämna kläder och nyckelknippa
för att sänkas i ett hål.

Mycket i mig måste kuvas

innan min skylt från dörren skruvas

och jag stryks från jorden ut.

Längre fram i samma dikt heter det:

236

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0264.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free