- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
238

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Två lyriker. Erik Blomberg. Erik Lindorm. Av Sten Selander - Raul Rosenius som naturskildrare. Av Rudolf Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten S elan der

han aldrig blir sentimental, inte en gång
dä han skriver om barn. Hans barndikter
— i den föreliggande boken främst
»Kvällsvisan» —- tillhöra över huvud taget det
bästa i hela hans produktion. De kunna
också tjäna som exempel på hans förmåga
av innerlighet, som aldrig slår över i joller,
och av värme, som aldrig verkar instängd.
Hans dikt är på en gång nyktert saklig
och känsligt vibrerande, den rör och
griper utan att kvarlämna någon eftersmak
av äcklig sötaktighet.

I städerna blir ljuset kallare och
verkligheten mer obeslöjad än annorstädes;
himlen skymtar bara långt borta, och den
trolska skymningen smyger sig endast in
som gäst under några korta
sommarnätter. Och Erik Lindorm är Stockholms-

pojke. Hans konst har vuxit upp mellan
gatstenarna, där ingen skulle trott att ett
grönt strå kunde gro. Det är därför bara
helt naturligt, om den i viss mån saknar
sorglös yppighet och susande melodi.
Men kanske har han i gengäld sitt
ursprung att tacka för den stora gåvan
att se djup och meningsfull skönhet i det
vardagligaste och skenbart fulaste, i en
förvuxen konfirmand eller en
våröversväm-mad kloak, i en enbent lumpsamlarkäring
eller två hemlösa älskandes möte under en
gaslykta. Till Skåne, Värmland och
Sveriges övriga poetiska provinser har han lagt
ännu en: »Sibirien», Vasastadens yttersta
utkanter. Och hans röst är en ny stämma
i den svenska diktens stora kör, präglad av
försynt mänsklighet och lågmäld intensitet.

Paul Rosenius som natur s kildr ar e

Av Rudolf Söderberg

ET ÄR NU tjugufem år sedan
d:r Paul Rosenius utsände sina
Naturstycken, vilka bebådade
honom som naturskildrare med
artdra mått och värdesättningar än de
vanliga och brukliga. Han skulle bli vår
främste, om han inte redan då var det.
Dessa skarpt tecknade, med kärvt poetisk
stil utformade landskaps- och djurstycken
syftade trots det personliga anslaget till
vetenskapligt exakt skildringskonst. Där
fanns också naturstämningar, burna av en
frisk, rakt på sak gående realism, som
drog upp klara, fasta konturer kring dessa
naturstycken.

Av samme författare har i några år ett
stort anlagt verk varit under utgivning.
En serie häften med titeln: Sveriges
fåglar och fågelbon. De två digra, hittills
fullbordade delarna beteckna knappast mer
än verkets begynnelse. Vid sidan härav
har i vanlig bokform utkommit arbeten,
bland vilka räknas de första resultaten av
svensk kamerajakt på fåglar i skog och
mark. Det mesta av vad Rosenius
skrivit är ock hämtat från upplevelser under
utövandet av denna »jakt». Hans skild-

ringar omfatta likväl även andra sidor av
färdlivet och röra sig på vitt skilda
breddgrader, i vårt land från Skåne här och var
upp till Norrlands översta gränsbygder;
utomlands har han hemsökt bl. a. Algiers
ökentrakter.

Det synes mig, som Rosenius i »Sveriges
fåglar och fågelbon» över dessa arbeten
mer direkt återvänt till vad som tog sig
starkast uttryck i hans första bok. Det
är åtminstone icke svårt att redan här
finna hans typsäkra karakteriseringskonst
av fåglar och natur utformad, ett av hans
skildringsarts kännetecken. Den symbolik,
han gärna finner i en fågels liv och miljö
och som får ännu starkare betoning i de
av ljus och färger mättade »naturstyckena»
i »Sveriges fåglar och fågelbon», återfinnes
desslikes i den första samlingen.

Den store och starke, den fruktade och den
hatade —- det är havstruten eller havsmåsen. Han
är de vingade rövarnas hövding, despoten, som tar
tribut av alla. At honom lämna labbarnasitt rov; han
är den, som har första ordet, när vågorna bjuda
på strandvrak. För honom gömma vadarfåglarna
sina bon i gräs och under enar, för hans skull
svälter ejderhonan i sitt bo för att icke blottställa
sina ägg, åt honom måste hon förr eller senare

Paul Rosenius: Sveriges fåglar och fågelbon. H. i—46. Lund, C. W. K. Gleerups förlag. 1913—22.

238

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0266.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free