- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
240

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Raul Rosenius som naturskildrare. Av Rudolf Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Rudolf Söderberg

ligt. Bland alla inflytelser, varunder en
fågel lever, är det dessa, som lokalisera
honom, som ge arten dess speciella
livskaraktär. Därför har Rosenius’ kamera
såväl som hans öga här sökt sin blickpunkt.
Hans fotografiska uppgift har varit att ge
tre för varje art representativa bilder av
häckningsterräng, boplats samt av fågelns
bo och ägg. Ingenting är heller i sin
avskildhet mindre isolerat än en fågels bo.
Hans liv mynnar ut i de omsorger det
kräver att vinna den nödvändiga
tryggheten för det. Det är en särskild sida av
den drift, som på annat sätt finner uttryck
i praktfulla fjädrar, melodiska sånger, spel
och friarlekar och till sist i
föräldravår-dens praktiska plikter. Boet blir liksom
en fixpunkt, kring vilken dessa händelser
röra sig, ett slags exponent för det
egenartade i fågelns livsföring.

I Rosenius’ stora verk är det detta
stoff jämte allt vad ändamålsenlighet och
utveckling uppdagat för honom av
förvandling och uppståndelse, som bildar
ingressen till varje arts vetenskapliga
behandling. Det är dessa naturstycken, som
avse att gripa bestämningar, visserligen
icke möjliga att avbilda, uppmäta och
beskriva på vanligt sätt, men detta till trots
artskiljemärken, så vitt som de framställa
den intimaste samhörigheten i alla de
skilda förbindelser de olika fågelarterna
ingått med naturen. Ett exempel, av
utrymmesskäl valt för sin korthets skull, må
anföras. Det gäller Ängpiplärkan, Anthus
pratensis:

Anthos var rikedomen och härligheten av
grönt och blommor på ängar i Hellas. Anthus
blev piplärkan, den finlemmade och sirliga, som
mera innerligt än någon annan levde samman med
och tog del av väsendet hos det som spirade ur
marken. Anthus blev fågeln, som ännu går klädd
i den första, jordbundna dräkt som gavs åt en
befjädrad varelse, ett ouppklarat, villsamt spel av
halvdagerns och ljusets och det djupa dunklets
toner i grönskerummen, med fält och strimmor
efter solen och med fläckar och ränder efter
skuggande strån. Han är fågeln med det finspetsade,
flatpannade huvudet, som kunde forma hela sin
kropp så spenslig och smärt, när han böjde sig
och smög sig i växtstänglarnas trängsel. Han, som
fått ett näbb så smalt och vasst, att det var som
en örttagg och skapat att gripa om den slankaste
mygga eller stekel. Och det var han, vilkens lockläte,
när han flög upp ur växttäcket, ljöd som en syrsas
filande ton eller som en vindils stråkdrag på gräset.

Ängpiplärkan, den minsta i släkten, som
klarast bär spåren av härstamningen, är de öppna
vildmarksviddernas besittare, även bergens, men
hon har sitt urhem i sumpmarkerna, och på
hennes fjäder ligger ännu det olivfärgade anlloget från
dunkelgröna myrtuvor och det ockergula från
slammet vid vattnens bräddar.

En liten orolig atom är hon i det vida
jordtäcket av gräs och blomster. Ilsnabbt far hon
stundom upp ur det. Osäker, vilsekommen söker
hon sig åter ned i dess moderssköte. Om Ni går
fram en oktoberdag över »Ljungen», skall Ni få se
ängpiplärkan ryckas loss som en hoppande
fjäderboll ur det brokiga mönstret av roströd pors och
guldfläckigt jordvide och ljung med grånade
blomax. Det flaxade upp något från stigen, som
kreaturen trampat, det snodde nedhukat fram ett stycke
på den, och gömde sig in under ljungkanten. Det
stöttes upp ånyo och irrade fram, vred blixtsnabbt
av åt sidan, dök djupare in i krattet och var borta.
Men ibland, när Ni kommit nära henne, flyger
en sådan liten piplärka upp i den höstblå luften,
och just vid uppfloget ser man bättre stjärtens
vita sidopennor. Ist, ist, piper lion, spritter och
rycker med drillande vingslag, när hon vill höja
sig, men sjunker ned var gång igen i en liten
båge, som hade hon svårt att inte dragas tillbaka
till marken, vrider sin bana och gungar i en
halvkrets kring Er, innan hon skjuter ned igen, tagen
in i det täta ljungmarkskrattets stora skyddande
famn.

Detta är glädje åt fågelindividen som
en upplevelse, upptäckarglädje under ett
arbete, som även skänkt stämning genom
allt vad det uppenbarat. Det höves ingen
som helst antropomorf uppfattning av
naturen för att i dessa skildringar finna
an-knytelser till vad som mest av allt verkar
livsfrämjande och livseggande på vårt eget
liv. Det är bilder, framställande naturen
i sin lidelsefulla livsglädje och livskamp,
men i så sköna och täcka former, som
hon överhuvud förmått skapa dem.

Vi äga i det banbrytande stora verket
från 1830—40-talen någonting av frisk
ursprunglighet, som siår emot en från ett
lika glädjerikt arbete på naturens fria
forskningsfält. Det är i Sven Nilssons
klassiska arbete, hans fauna. Att Rosenius
behärskar sitt material från andra sidor
och synpunkter beror på att han är den
konstnärligt skådande naturiakttagaren och
fågelforskaren för vilken en ton, en färg,
en rörelse också är ett skönhetsvärde.
Härigenom har han framförallt förmått att
ge nytt liv och nytt innehåll åt en
kunskapsgren, som räknar höga anor från hans
eget landskap.

240

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:02 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1923/0268.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free