Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två små fabel-fantasier. Av Hugo Gyllander - I. Flugornas revolution - II. Paddan och det nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två små fabel-fccntasier
samhällsfarliga agitatorn. Men ack, det
var för sent! Det anarkiska ogräset
hade redan slagit för djupa rötter.
Den gemene hopen mumlade för var
dag allt högljuddare:
— Vartill skall egentligen kungen
tjäna? Och notablerna? Och de dumma
privilegierna? Äro vi inte alla lika?
Ha vi inte alla rätt att sitta på
gummans näsa?
Myndigheterna och de sansade sökte
först med lämpor dämpa stormen:
Insågo de då inte, att ordning måste
råda i ett samhälle? Hade de intet sinne
för traditionen och det historiska
sammanhanget? Böjde de sig ej för de
eviga sociala lagarna?
Men opponenterna trotsade.
— Ordning? invände de. Den växte
först upp ur den absoluta friheten.
Annars var den slaveri. Tradition och
historia? Gammal vidskepelse! Och de
sociala lagarna? Uråldriga orättvisor,
införda och upprätthållna av en
tyrannisk överklass!
Nu insågo konungen och hans
notabler, att här ej längre resonemang
vore på sin plats. Revolten måste
kvävas med våld i sin linda. Och de
häktade de förnämsta fridstörarna.
Men då bröt revolutionen ut, öppen
och osminkad. Blod flöt, och en mängd
liv spilldes. Kungen och en del av
notablerna räddade sig in i diverse
springor, och folket tog suveränt makten i
sina händer.
— Frihet och jämlikhet!
Den gamla gumman hade ej lagt
märke till revolutionen. Men en dag fann
hon, att allt ej längre var som det skulle.
Flugorna kommo ej mera i små
skaror, lugnt och försynt, till sockerskålen.
De krälade massvis i den, de stormade
småbrödskorgen, och flera dränkte sig
till och med, i sin frihetsyra, i
gummans egen kaffekopp
Vad i ali världen tar åt flugorna!
tänkte gumman, häpen.
Men när de samlade sig i klungor
på hennes näsa — ty att sitta på
gummans näsa var nu en fri medborgerlig
rättighet! — då brast hennes tålamod.
Nej, det här går för långt! mumlade
hon. Nu måste jag skaffa en flughåv!
Och den stilla, fridsälla gumman,
som i årtionden levat utan flughåv,
inköpte verkligen en dylik!
Det ögonblicket blev den mörka
vändpunkten i flugfolkets historia.
Obevekligt susade håven över väggar och
möbler. Höga och låga, gamla och unga,
alla samlades de i den, till en krälande
vanmäktig klunga, som sedan
oskadliggjordes i en kastrull med kokhett vatten.
Kungen och några av hans notabler
bevittnade från sina springor sitt folks
undergång.
— Det stora fenomenet vid
sockerskålen skipar rättvisa! sade notablerna
skadegiadt.
Ja, så går det, när man sviker sin
överhet! sade konungen vemodigt.
— De ha sig själva att skylla,
förklarade de få sansade och vise, som
återstodo. Vi ha varnat dem. Man
bryter ej ostraffat mot de eviga sociala
lagarna.
Så slutade flugfolkets revolution. Det
blev stilla och lugnt kring sockerskålen,
och den gamla gumman kunde tryggt
ställa in håven i sitt skåp, den stora
håven, som blivit ett så fruktansvärdt
redskap i den straffande Nemesis hand.
II
Paddan och det nya
Det var en gång en padda, som
brukade sitta i dikeskanten och
filosofera. Först var hon känd av ganska fä,
265
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
