- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
266

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Två små fabel-fantasier. Av Hugo Gyllander - II. Paddan och det nya - Min ljuva ungdom. Efter Pierre de Ronsard. Översättning av Erik Kruuse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Httgo Gy II ande 7’

men ju äldre hon blev, och ju mer
hennes måge svällde ut, dess
ryktba-rare blev hon. Till sist var hon nästan
en auktoritet.

— Så’nt kommer med åren! sade
kråkan, som var skeptiker och inte ens
trodde på paddan.

Paddan betraktade världen och sökte
finna meningen i den. Hon lyssnade till
vindens sus och insekternas surr och
fåglarnas sång. Och så kom hon med
sitt omdöme.

— Det evigt gamla! Det är inte
vackert, ty det är inte nytt!

— Men lärkan sjunger väl i alla fall
ganska vackert? vågade sädesärlan
invända.

— Lärkan sjunger intet nytt, sade
paddan. Och endast det nya kan vara
vackert. Ergo — —

Mot detta domslut vågade
sädesärlan ej göra någon invändning. Men
hon gick till kråkan och relaterade.

Kråkan skrattade.

— Paddan har funnit en formel!
sade hon. Och det är därpå det
hänger. En bra formel, som kommer ur en
tjock måge och ur ett bredt gap, har
en underbar förmåga.

Och hon skrattade åter.

Men paddan hörde ej vad kråkan
sade, och föraktade förresten allt, som
hon ej själv formulerade. Hon fortfor
att filosofera.

Och lärkan fortfor att sjunga.
Egendomligt nog! Kanske hade ingen till
henne framfört paddans skarpa kritik,
eller kanske fäste hon sig ej vid den.
Och de andra fåglarna kvittrade, och
insekterna surrade, och allt var precis
som om inte paddan och hennes filosofi
existerat.

Men likväl beundrade man henne,
och man ansåg henne på många håll
alltjämt som auktoritet. Ty formeln var,
tyckte man, så stark och så oangriplig:

— Lärkan sjunger ej vackert, ty hon
sjunger intet nytt.

MIN LJUVA UNGDOM...

efter PIERRE DE RONSARD

Min ljuva ungdom är förfluten,
min tidigare styrka bruten,
min tandgård svart och vitt mitt hår
och knäckta nerverna och modet
och kroppen kall, så att av blodet
blott bruna vattnet återstår.

Farväl, min sång, farväl små kvinnor,
min forntids ljuva älskarinnor,
farväl, jag står på gravens brädd.
Av tidsfördriv från ungdomsåren
förlikas med de vita håren
blott vinet, brasan och min bädd.

Helt huvudyr av krämpor är jag,
och årens mängd med möda bär jag,
bekymren tära jämt min själ,
och är jag stilla eller rör mig,
så har jag oupphörligt för mig,
att jag har döden hack i häl.

Vad stund som helst skall han kanhända
mig ned till underjorden sända,
och åt envar, som kommer ner,
skall Pluto där ett rum bereda,
dit mycket lätta dörrar leda
men som man aldrig lämnar mer.

ERIK KRUUSE.

2 66

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0298.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free