Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Minnesblad. * 8/1 1853 Amalia Fahlstedt † 29/1 1923. Av Ellen Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Minnes blad
skakade hennes själ och — ökade hennes
stoff. Detta var nästan de sista ord jag
hörde från hennes omkring smärtan allt
mer slutna läppar.
* *
En gång, det var 1892, hörde hon
en väninna yttra att hon var så trött
av livets lidanden, att hon mist sin förr
djupa önskan att få en personlig
fortvaro efter döden: hon ville endast
fortleva genom att ännu från gravkullen
kunna förnimma blommornas, djurens
och barnens oskyldiga liv. Sedan hon
vilat minst tusen år hade hon kanske
åter samlat ny styrka att strida och
sörja. Samtalet gav Amalia anledning
till följande dikt, i vilken hon utan egna
ord nedlade sin stilla smärta över
väninnans stämning:
. Ro.
Låt mig få vila i en grav
helst invid stranden av ett hav
långt från vart skimrande palats
på någon fridlyst, solig plats
med vita betande små lamm
och ingen flärd och intet damm,
men gärna med en kullrig äng
och muntra små i blomstersäng.
Glömsk av mitt liv och halvt i dröm,
i frid som hos en moder öm,
där vill jag höra vågen slå
mot stranden stilla då och då,
och barnens joller, vindens lek
och tackans skälla, lammens smek
och klockljud som från fjärran byn
förklinga milt i aftonskyn.
Kanhända då om tusen år
jag än en gång till livet trår
och vaknar upp vid havets brus
och springer fram vid arialjus
och ilar glad på barnlätt fot
ett okänt, bittert öde mot.
Men när Amalia började boken om
Att dö, hade livet —• på sina många
underliga vägar — gjort denna dikt be-
tecknande för brottningarna mellan livs
kärlek, dödslängtan och evighetshopp
dem de mellanliggande åren för henne
själv inneburit.
Vad boken Att dö slutligen skulle
blivit får nu ingen veta. Den var djup
redan i det första utkastet. Hoppet att
hon nu bättre skulle mäkta den stora
uppgiften, då egna sorger, världskrigets
fasor och de avtagande krafterna allt
mer präglade hennes väsen torde kanske
besannats. Hon levde bortom nuet,
fylld av frågor om evigheten, plågad
av denna tillvaro, där drömmarna blivit
dystrare, avgrunderna djupare,
sammanhangen allt mer ofattbara.
Det inåtvända sinnet är betecknande
för Amalia Fahlstedts personlighet som
för hennes diktning. Så var hon 1878
samman med en väninna i England. Hon
blev där djupt gripen ej blott av
konsten, utan även av de ännu milda, ehuru
allvarliga former den sociala frågan
antagit — den fråga på vilken många
genom »Settlement»rörelsen trodde sig
ha funnit ett bland de ljusare svaren.
Men ännu mera blev hon fängslad av
den engelska naturen under en vistelse
vid havet. Andra gången reste hon 1895
samman med en konstidkande dam till
de tyska städer — Berlin, Dresden och
Cassel ■— där de yppersta konstskatter
äro samlade. På denna färd blevo
samhällsfrågorna helt underordnade
skönhetsintrycken. Men i Amalia Fahlstedts
böcker finner man endast en och annan
sida om dessa utomlandsfärder. Hon
lät alla intryck sjunka djupt, medan
nutidens folk efter åtta dagars vistelse i
främmande land trycka en bok om sina
reseintryck, så vida de ej hellre ge dem
i tidningsartiklar och föredrag.
Som hennes bror Eugen under
åtskilliga år var musikanmälare i en stor
Stockholmstidning — och familjens yngre
medlemmar helst följde honom på operan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
