- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
278

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lotten Dahlgren och hennes senaste bok. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Lydia Wahlström

Berlin och Wien, 1823 tar avsked oc.h
slår sig ned som brukspatron på sina
fäders gods med sin unga, vackra och
intelligenta hustru, Sophia Wærn av den
bekanta släkten från Adolfsfors. Men
inom dessa tolv år ligger en så rik
samling minnen som man någonsin kan önska
sig, när man tar avsked av stora världen
för att leva ett patriarkaliskt liv i sin
hembygd. Olof Nordenfelt har stått i
nära beröring med Geijer, Atterbom och
Amalia von Helvig. Den stora tyska
skådespelerskan, fru Schröder Devrient, var han
förälskad i, då hon ännu stod i sin första
ungdom, och med Hartmansdorff och
Beskow var han nära vän. Och som alla
dessa personligheter lämnat spår efter sig
i hans brevväxling, kan läsaren själv direkt
ta del av dessa vänskapsförbindelser. I
hans egna anteckningar får man dessutom
följa inte bara sällskapslivet utan också det
konstnärliga och litterära livet på de olika
ställen där han vistats. Ty Olof
Nordenfelt hade intressen åt många håll och hörde
till den sortens unga män, som noga söka
begagna alla tillfällen till bildning: han
gick på Jahns och Schleiermachers
föreläsningar och försummade aldrig opera
eller teater. Han är så viss om, att
hans diplomattid är någonting övergående,
och han har den förtänksamhet, som
ibland driver ungdom att samla i förråd
för de onda åren, d. v. s. den inte så
långt avlägsna tid, då man skall dra sig
tillbaka ur tjänsten och bara vara
hänvisad till de närmaste grannarnas umgänge.
Han är en lyckans gullgosse av ungefär
samma sort som Beskow: vacker,
intelligent och rik, med stor förmåga att njuta
livet inom hyggliga gränser, och med stor
trohet mot sina vänner. Men att han
också är en utpräglat god människa, det
ser man i det kapitel, som har till
överskrift »Rudenschölds».

Hur intressanta än de meddelade
breven från Geijer och Atterbom må vara, så
ge de dock knappast några påfallande nya
belysningar av dessas mänskliga eller
litteraturhistoriska betydelse. Men till
Magdalena Rudenschölds historia gör man här
verkligen några överraskande upptäckter.
Författaren säger härom:

»Om den fördömande kritiken mildrats av
medkänsla för den politiska martyren, har den haft
desto friare spelrum beträffande den del av den

olyckliga kvinnans liv, varom man ingenting med
visshet vet. Likväl har samtid och eftervärld här
utan förbehåll tagit för gott Armfelts fariseiska
yttrande om den forna älskarinnan: »Det gives
olyckor som förnedra och förslöa.» —-

Det är påfallande att man inte finner
något spår av förnedring under de sista
åren av Magdalena Rudenschölds liv,
varom just Lotten Dahlgrens bok ger oss
upplysning. Efter tolv års vistelse i Schweiz
kommer hon på sin egen uttryckliga önskan
1813 tillbaka till Sverige och lever under
en följd av år i sin brors, Ture Gabriels
familj på Kroppfjälls bruk.

»Som en förändrad, om än ej i
bokstavlig bemärkelse botfärdig Magdalena, träder hon
oss till mötes. Högt bär hon inför världen
ännu sitt huvud. Påfallande är också, att man
ingenstädes i familjebreven påträffar den minsta
antydan om att Magdalena ansetts som en
skamfläck för sin släkt. Med synbar medkänsla
anspelas däri på hennes olyckor, hennes vidriga öden,
men aldrig ett ord om att hon dragit ner namnet
i smutsen och därför borde skys och föraktas.
Har man ej rätt att härav draga slutsatsen, att
hon varit bättre än sitt rykte?»

Den fordom så firade var nu
emellertid dömd till en enslighet, som för hennes
alltjämt starka vitalitet var prövande nog.
Och nu var det två unga manliga
släktingar som utgjorde hennes största tröst:
brorsonen Torsten Rudenschöld, den
sedermera så framstående
folkbildningsrepresentanten, och hans äldre halvbror Olof
Nordenfelt. » Den sistnämnde blev henne ett stöd
i hennes ganska hårda kamp för tillvaron,
koncentrerad på försöken att utfå de
pensioner, som utgjorde hennes enda
existensmedel’-, men han var också »en
representant för det briljanta och förfinade
sällskapsliv, där hon, den fordom uppburna
och åtrådda, rört sig som fisken i
vattnet», tillägger författarinnan träffande.

De meddelade breven från »Tant
Madelaine» till hennes brors styvson ge
oss inte så litet av den forna intelligenta
och politiskt intresserade hovfröken. Men
de visa också en omisskännlig tacksamhet
mot den man, som nu står som en
mellanlänk mellan henne och hennes forna värld.
Rörande nog blev det just denne unge
släkting som, ensam vakande vid hennes
dödsbädd, fick ge den gamla en känsla
av att inte vara alldeles övergiven. Det
hela är desto mer patetiskt som Olof
Nordenfelt på detta sätt blev fördröjd just i
det förehavande som för honom var det

278

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0310.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free