- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
280

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Lotten Dahlgren och hennes senaste bok. Av Lydia Wahlström

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ly d i a W a hlström

närmare bekantskap. Den förra innehåller
bl. a. brev från den ryktbare satirikern
Gustav Abraham Silfverstolpe, och den
senare ger för första gången en ingående
skildring av Franzéns sista tid i
Hernösand. Den Svedbomska bokens
fortsättning, »Lyran», har ännu mer att ge av
litteraturhistoriskt intresse. Där finner man
bl. a. en studie över Pontus Wikner vid
den tid, då han står i begrepp att gifta
sig och med sonlig tillgivenhet skänker sitt
förtroende åt Fredrika Limnell (förut
Fredrika Svedbom), den av 80- och 90-talets
stockholmare kända härskarinnan i
Stockholms sista litterära salong Med
»Grannarna på Kungsängsgatan» (1914) övergår
Lotten Dahlgren åter till de med den
Geijer Silfverstolpeska kretsen förbundna
Knöösarna, vilkas öden återigen
sammanhänga med kompositören Josephson. Med
»Patron Carl» (1917) är hon likaså inne
på de värmländska Geijrarna. 1920 är hon
däremot på ett helt nytt område.
»Gubben Nylén», den gamle kaptenen på våra
första ångare mellan Stockholm och Stettin,
han vars namn »utgjorde ett slags
introduktionskort till utrikes ort», har i sina brev
till sin hustru så mycket att förtälja om
de märkliga personer han fraktat över, att
även hans enkla personlighet visat sig
givande för kännedomen om den tid —
mitten av 1800-talet — som Lotten
Dahlgren blivit specialist på. Det är en
specialitet desto mer betydelsefull som det är
denna tid, vi andra dödliga ha minst reda
på, hur intresserade vi än må vara för
flydda tider i allmänhet. — Om vi här
tillägga, att hon tillsammans med Julia
Svedelius utgivit (1921) den kända
minnesteckningen över kronprinsessan
Margareta och att hon i Ord och Bild (1913,
1916, 1920) publicerat flere färgmättade
studier över Jenny Lind och J. A.
Josephson, så kunna vi åtminstone
tillnärmelsevis göra oss en föreställning om vad hon
betyder för svensk släktforskning och svensk
litteratur- och konsthistoria.

Lotten Dahlgren har själv undrat över
Ransäterbokens stora popularitet i
förhållande till de senare böckernas. Hon tycker,
att dessa litterärt stått lika högt — jag
skulle vilja tillägga, att de till och med
beteckna avgjorda framsteg i stil.
Däremot kan publiken nog inte gå med på att
de där uppträdande personerna varit av

lika stort intresse som den
Geijer-Dahl-grenska gruppens personligheter, som nu
en gång för alla blivit kära för allt vad
svenskar heter. Detta framgår också
tydligt därav att både »Ransäters familjearkiv»
och »Grannarne på Kungsängsgatan», som
ingendera i litterärt intresse kunna tävla
med »Ransäter», ändå gått ut i två
upplagor — den sistnämnda naturligtvis
därför att den behandlar kretsar med vilka
den Svedbomska aldrig kan upptaga
tävlan, bland annat därför att den är så
ensidigt norrländsk. Det kan nu en gång för
alla inte förnekas, att det värmländska även
för oss andra gäller som allmänt svenskt,
medan däremot det norrländska åtminstone
ännu för en längre tid kommer att stå
som ett lokalintresse. Men detta är i icke
ringa grad de goda norrländingarnas eget
fel. Författarinnan misstänker nog icke
utan skäl, att hon överskattat deras
litterära smältningsförmåga och köplust, när
det gällde den bok, som står hennes eget
hjärta till och med närmare än de andra.

Det är visserligen alldeles riktigt, såsom
framstående norrländska författare ha sagt
henne, att hon »upptäckt det
’athenien-siska’ draget, kulturatmosfären över
Hernösand, och upphöjt Norrland till
jämbördighet med andra mer frejdade landsändar
i memoarhänseende. ’Norrländska
släkt-profiler’ har klargjort för många tvivlare,
att det finns kulturella anor där,
åtminstone i den gamla andliga metropolen.»
Men liksom det icke kan förnekas, att det är
det primitiva hos Norrland som först trängt
igenom i litteraturen, lär nog också det
primitiva länge komma att förbli det mest
skrymmande i norrländska skildringar, helt
enkelt därför att det är så i verkligheten
— ett faktum vilket inga lysande
Franzénperioder i Hernösand lära kunna överskyla.

Det område Lotten Dahlgren valt till
sitt hör ur synpunkten av
författar-ärelyst-nad till de mest fordrande och minst
givande. Endast genomgåendet av materialet
kräver mången gång lika mycket tid som
excerperandet av källor för ett
vetenskapligt historiearbete. Vidare ali den
beläsenhet och den urskiljning som behövs,
innan man kan vara säker på vad som är
värt att trycka eller icke! Men slutligen
också den stilkänsla, som måste nedläggas
på refererande eller sammanbindning av
materialet. Här får utgivaren riklig an-

280

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free