- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
282

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

styrka vid blotta beröringen med den
värmländska fädernejorden. Det var
Värmland och dess minnen som först tvang
diktaren inom henne fram i dagen; och
samma makter är det som nu, efter en
mansålder, skänkt henne kraft att med
»Mårbacka» ånyo skapa ett verk, som helt
visst skall bli klassiskt inom svensk
vitterhet och leva långt efter det större delen
av hennes produktion blivit
litteraturhistoria och ingenting annat.

»Mårbacka» har sina rötter i
traditionen fiån hembygden även i så måtto, att
den är en ättling i rätt nedstigande led
till Geijers »Minnen» och Liljebjörnarnas
»Hågkomster 3. Den nära frändskapen
mellan dessa böcker och »Gösta Berlings
saga» har ofta framhållits; och hos
»Mårbacka» framträder denna frändskap ännu
tydligare tack vare dess självbiografiska
karaktär. Men hos Geijer blev ju den
underbart friska teckningen av det
egenartade, fantasifulla och fantastiska livet på
de värmländska bruken och herrgårdarna
aldrig mer än en tjusande detalj; och ingen
av Liljebjörnarna förmådde konstnärligt
behärska sitt rika material, inte ens Knut,
som dock hade så mycket gemensamt med
de överströmmande kraftnaturer, han
skildrade. »Mårbacka» har därför blivit något
annat och mer än sina föregångare, trots
att dess händelser i stort sett utspelas på
en tid, då adertonhundratalets massiva
borgerlighet kvävt den kvarleva frän 1’ancien
régime, som var det gamla Värmland, och
glansen från kristallkronorna och slädblossen
endast återspeglades som en avlägsen reflex
bakom årens dammiga slöja. Skildringen
har en fyllighet och en rikedom på
kärleksfullt sedda smådrag, som den geijerska
skissen i sin impressionistiska snabbhet
varken ägde eller åsyftade; och detaljerna och
anekdoterna sammanhållas av en stor
konstnärs hand till ett helt, mindre märkbart
visserligen i den ganska lösa kompositionen
än i tonens enhetlighet, men äpdå
ojämförligt överlägset Liljebjörnarnas konstlösa
historieberättande.

Selma Lagerlöfs prosa har kanske förr
varit mer bländande och bestickande än
här, men den har knappast någonsin ägt
en fastare hållning utan att därför slå över
i den pressade arkaiseringen frän »Tösen
från Stormyrtorpet». Den romantiska fantasi,
som kom stilen i »Gösta Berlings saga»

att jäsa och skumma som ungt vin, eller
någon gång kanske snarare som limonad,
har med åren mognat och blivit mildare
i smaken som gammal förnäm druva.
»Mårbackas» stil är älskvärt vardaglig i
detta ords bästa bemärkelse; stundom kan
den slappna av för ett ögonblick, men i
regel är den beundransvärt träffsäker och
naturlig. Helt försvunnen är visserligen
inte den ovan påtalade benägenheten att
falla in i barnkammarspråk; men den gamla
dam, som här berättar sina minnen, är så
osökt hjärtlig, så full av vänlig
levnadsvisdom och mild höghet, att vi alla endast
borde vara tacksamma för att hon vill
räkna oss till sina barn och behandla oss
som barn behandlas. De olika
stilskiftningar, som avlöst varandra i Selma
Lagerlöfs tidigare verk, ha här stämt möte, lite
neddämpade i tonen, men i gengäld
sam-mansmultna till den aurea mediocritas,
som är det sällsyntaste av allt. Hennes
patos har alltid havt lätt för att bli alltför
flämtande upprört, hennes ingivelse har
gärna velat strömma över bräddarna i ett
ohejdat flöde av »ack» och »o»; därför
har också hennes konst, sådan den möter
oss i »Mårbacka», i stort sett endast vunnit
på att åren lagt sordin över tonfallen och
i någon mån dämt upp hänförelsens
källsprång. De djupa känslorna kunna
uttryckas lika starkt med få och enkla ord som
med stormande utbrott av glädje eller
förtvivlan, och mest övertygande verka
kanhända de enkla orden. Dylika stillsamma,
innerliga brösttoner äro ofta förnimbara i
hennes nya bok, klarast kanske i
slutkapitlet med dess svala vemod.

Härmed skall dock ingalunda vara sagt,
att »Mårbacka» visar oss en annan Selma
Lagerlöf än den, vars personlighet världen
lärt sig känna bättre än någon annan svensk
författares. Inom hela vår litteraturhistoria
finns knappast någon gestalt, som genom
en hel lång författarbana i allt väsentligt
bibehållit sig så oförändrad som hon —
Bellman måhända undantagen. Delvis beror
detta givetvis på att hon, liksom Bellman, i
så ringa grad varit rent intellektuellt
orienterad. Vad som växlar under loppet av
ett människoliv är ju egentligen blott
teorier och åskådningar, och för dem har
hon aldrig haft mycket till övers. Hon
har i eminent grad gjort till sina Goethes
ord om den gråa teorin och livets gröna

282

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0314.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free