- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
283

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Svenska romaner och noveller

träd; och dess frukter av sorg och glädje
skifta utseende så långsamt, att det gör>
sig märkbart blott i rasens, ej i den
enskilda människans existens. Men å andra
sidan hänger hos henne denna
författarpersonlighetens konstans samman med den
trofasthet, som är ett av grunddragen i
hennes väsen och kommit henne att med
sådan minnesgodhet samla de traditioner,
varav hon uppbyggt den tvivelsutan mest
bestående delen av sitt verk.

I hennes senaste bok återfinner man
henne också hel och hållen, på gott och
ont. Där finns alltjämt kvar hennes största
konstnärliga tillgång, den beundransvärt
friska naivitet, som får allting, även de
obetydligaste händelser, att i hennes egna
och därför också i läsarens ögon anta ett
skimmer av något underbart och djupt
betydelsefullt — men samtidigt en annan,
mindre äkta form av naivitet, något konstlat
troskyldigt i tonfallen, som påminner om
när en fyrtioårig fröken försöker spela
sextonårig ingénue. Själsskildringen med
sina oförmedlade motsatser av svart och
vitt är alltjämt på en gång sagans och
dussinromanens, och undret, det yttre som
det inre, spelar samma roll som fordom.
Lämlarna komma tågande i tusental och
åter tusental för att straffa den elaka fru
Raklitz och befria unga fru Lisa Maja
från hennes tyranni, de dränkta
lagårdskattorna hämnas på löjtnant Lagerlöf genom
att låta hans planer på en flodreglering
stranda, och själva Näcken skymtar i den
ljusa juninatten. Den stora plats, dylikt
intar i hela Selma Lagerlöfs alstring, beror
naturligtvis i främsta rummet på ett
särdrag hos hennes fantasi. Men det ligger nära
till hands att delvis även tillskriva det en
halvt folklig, halvt romanaktig uppfattning
av tillvaron, för vilken bara det ovanliga,
som går utom gränserna för den dagliga
erfarenheten, är av nog intresse att
förtjäna återges i ord. Emellertid finnes i
»Mårbacka» en episod, som måhända kan
tyda på ett annat ursprung för hennes
mirakeltro. Jag syftar på berättelsen i
»Strömstadsresan» om hur den lilla Selma
en dag vaknade i sängen och förfärad
kände att hennes ben voro liksom döda
och hur sedan förlamningen som genom
ett underverk gav vika för hennes
våldsamma längtan att få se »paradisfågeln».
En dylik händelse inbränd som det kanske

tidigaste minnet i ett barns medvetande
kan mer än väl tänkas rikta in ett helt
känslo- och tankeliv i en bestämd fåra. I
samband med sjukdomen inträffade också
en av dessa plötsliga omvändelser, vilka
hon sedan aldrig skulle tröttna att förtälja
om: Back-Kajsa, den buttra och hårdhänta
barnpigan, finner inför det lilla barnets
hjälplöshet med ens den lätta hand och
de ömma ord, hon förut så hopplöst saknat.
Den som minns hur mycket en gång i
världen en barnjungfrus goda eller aåliga
lynne betydde, hur hon var en mäktig
gudomlighet, som efter behag kunde låta
solen skina över tillvaron eller förmörka
den med tunga åskmoln, vet också vi ket
outplånligt intryck Back-Kajsas förvandling
måste ha gjort på lilla Selma. Är det så
alldeles otänkbart, att Back Kajsa kunde
inverka på hela hennes
människouppfattning, när hon sedan blev en stor Selma
— större än någon då kunde ana?

Back-Kajsas gestalt är ett gott exempel
på vad det är som ger »Mårbacka» dess
säregna doft. Som ren konst står boken
knappast på höjdpunkten av vad dess
författarinna skapat, trots stilens lugna behag
och trots att enstaka scener avteckna sig
med det mogna mästerskapets plastiska
tydlighet. Men när vi höra talas om hur
barnjungfruns »händer voro hårda och fulla
av sprickor, som barnens hår fastnade i
när hon kammade dem», så vaknar
plötsligt inom oss en hel förgången tid, vår
egen barndom — även om vi själva aldrig
havt en barnjungfru med spruckna
arbetsnävar. Dylikt kan aldrig födas i en
konstnärsfantasi, hur genial dess pregnans än
må vara; alla dessa smådrag med sin
hemlighetsfulla makt att låta det döda uppstå
ur årens gravar höra endast verkligheten
till. Det är de som göra gamla brev till
den mest fängslande av ali läsning, och i
»Mårbacka» möter man dem på snart sagt
varje sida. Gång på gång blir man
påmind om i hur hög grad diktargenialitet
består i minne, i förmågan att hålla
själstillstånden ur det förflutna och minspelet
över de gångna dagarnas anlete levande
för medvetandet. På Mårbacka är allting
besjälat, träd, hus och möbler, och det
utan alla kvasiromantiska konstgrepp, endast
genom den tidens makt, som förvandlar
det vardagligaste till något vackert och
rörande. Och Selma Lagerlöf har så in-

283

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0315.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free