- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
284

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Sela n de r

tensivt levt med i detta tingens tysta liv,
omfattat det med en så djup ömhet, att det
förunnats henne att bli dess röst och göra
det förnimbart också för oss andra.

Bokens egentliga huvudperson är
gården själv. Av de människor, som röra
sig där, framträda tydligast de som inte
alis eller bara på avstånd tillhöra familjen
— fanjunkare Wachenfeldt, fru Raklitz,
Lille-Bengt och allt vad de heta. De andra,
far och mor, faster och farmor, ha stått
författarinnan alltför nära för att hon skall
ha kunnat fixera dem tydligt och ge en
fullt klar bild av dem. Löjtnant Lagerlöf
själv, bokens hjälte, om nu ett dylikt
uttryck kan brukas, gör endast ett tämligen
obestämt allmänintryck av älskvärd
livsglädje och förmåga att »ta folk».
Villigheten att beundra starka och kvicka karlar,
åtminstone om de äro värmlänningar, har
ju alltid varit ett specifikt värmländskt
lynnesdrag; att det inte heller saknas i
»Mårbacka» säger sig självt. När prosten
Fryxell kommer för att ge Lille-Bengt hans
medalj, är det sannerligen som om
Michelangelo eller Goethe skulle nalkas i ali sin
väldighet. Och till och med kring den
förfallne Wachenfeldt står en festlig glans
från hans ungdoms erotiska erövringar,
sagolika som de endast kunna bli i
Värmland. Hur skulle Selma Lagerlöf då kunna
snåla med yttringarna av sin svärmiska
beundran, när dess föremål är hennes egen
far — även med risk att det myckna ljuset
kring hans gestalt gör den svår att urskilja?
Hennes svärmeri för fadern är f. ö. i dubbel
måtto förklarligt. Den glade löjtnanten
var tydligen en smula trollkarl, då det
gällde att handskas med människor; det
visar bäst den oefterhärmligt värmländska
episod, där han går in i en juvelerarbutik
och efter att ha förklarat sig alis inte
ämna köpa något får juveleraren att vända
upp och ned på hela sitt lager till hans
damsällskaps uppbyggelse och sedan till
på köpet önska ett hjärtligt och förtjust
välkommen åter.

Hela boken har formen av en följd
dylika, tämligen löst sammanknutna
anekdoter. Man är författarinnan tack skyldig
för att hon inte givit den en mera
konstmässig komposition. Släkttraditionens
naturliga form är ju anekdoten; och vad som
ger »Mårbacka» dess säregna tjusning är
just karaktären av släkttradition. Man

har hela tiden känslan av att lyssna till
dessa beprövade gamla familjehistorier, som
generationer ha skrattat eller ryst åt och
vilka liksom en väl inrökt pipa bara bli
bättre för var gång de tas fram. Några
av bokens berättelser skulle vara rena
obetydligheter, om de inte hade denna patina
över sig, som gör att man tycker sig mellan
orden höra ekot av alla de röster, som en
gång förtäljt dem. Nu växer allt eller så
gott som allt ut till symboler. Vilken på
en gång lustig och rörande bild av svensk
kulturtradition äro inte barnen Lagerlöf,
som stå kring det gamla klaveret och
sjunga Bellman med full hals, utan
sångröst och utan att förstå så värst mycket
av alla de underliga orden — men, »ack,
så vackert det lät, när Ulla dansade i
engageanter, flor och fransar eller när
Fredman sjöng om att det var likaså långt till
månda’n som fi ån norr till söder!» Och
tar inte en hel tid, då allt ville forma sig
till institutioner och hävdvunnen sed var
något orubbligt på ett helt annat sätt än
nu, gestalt i den dråpliga skildringen av
gårdskontoret, där barnen skulle lära sig
sova middag?

Tradition — det ordet kommer
oupphörligen av sig själv på läpparna, då man
talar om »Mårbacka». Det finns många
som förneka traditionens makt som
värdebildande faktor; »Mårbacka» utgör ett bevis
så gott som något på hur alltigenom tom
och osann deras förnekelse är. Man måste
vara mer än vanligt döv i själen för att
inte vid läsningen av denna bok åtminstone
för stunden genombävas av känslan av
vilken lycka det måste vara att förnimma
sig själv som bärare av en dylik
släkttradition — även för den som aldrig kan
drömma om att förmå uttrycka den så
ömt, så sannt och så vackert som Selma
Lagerlöf gjort.

Jag minns, hur min farbror brukade
berätta om de toddar, han en gång i
världen som ung officer på
inskrivningsförrättning drack på Mårbacka hos löjtnant
Lagerlöf, den store charmören och
oförlikneligehistorieberättaren; jag minns också,
att jag alltid avundades honom både toddyn
och historierna, men mest historierna. Och
jag har svårt att uttrycka min tacksamhet
till den, vars förtjänst det är att min saknad
numera endast behöver gälla toddarna.

284

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free