- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
286

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sten Selander

kärva humor och sin rakryggade stolthet
växer ut ur de oansenliga omgivningarna
till en symbol för allt det pålitliga och
livsdugliga, som utgör själva kärnveden i
ett folk. Skulle man komma med en
invändning mot denna del av boken, vore
det att framställningen inte överallt är
riktigt klar. Förmodligen har romanen
från början haft en inledning, vari mer
utförligt berättats om Kerstis släkt och nu
blott antydda vistelse på herrgården, men
vilken sedan strukits; åtminstone förefaller
det så av det ganska tafatta sätt, varpå
de behövliga upplysningarna nu meddelas.
Om så är, har denna operation
otvivelaktigt inverkat gynnsamt på handlingens
enhetlighet, men å andra sidan har den
medfört, att det dröjer innan man kommer
fullt på det klara med alla bokens
människor och händelseförloppets
förutsättningar. Och en viss disproporsition kvarstår hela
tiden mellan vad man vet om Kerstis
släktingar och forna vänner och den roll, de på
avstånd spela i hennes liv. Det förefaller
måhända småaktigt att uppehålla sig vid
en dylik detalj; att så skett beror också
endast på att den tyckts mig typisk för en
viss brist på genomarbetning, som kanske
kan sägas vara den egentliga svagheten i
Ljungquists eljest så ypperliga roman.

Denna brist röjer sig, som redan
framhållits, även i det sätt varpå berättelsen
föres vidare från den punkt, där jag nyss
stannade i min redogörelse. Vid sidan av
Kersti framträder nu en ny huvudperson,
Maja, Kerstis dotter med baronen på
herrgården. Hon har vuxit upp till en ung
svarthårig skönhet, som till det yttre lika
mycket som det inre skiljer sig från de
andra barnen på Skogstorpet. Införandet
av en dylik »intressant» biandtyp i en
renodlat enhetlig miljö är ju ett gammalt
romantrick, som man känner igen utan
nämnvärd entusiasm. Emellertid är Majas
särställning framhävd så måttfullt och med
så mycken finhet i återgivandet av
övergångsårens själstillstånd, att man inte skulle
ha stort att säga däremot -— om inte hela
uppslaget fullkomligt löpte ut i sanden. Man
väntar sig onekligen, att de upproriska
tendenser och den sugande, obalanserade
oro, som Maja ärvt med det främmande
blodet, skola resultera i något annat än
att hon helt beskedligt gifter sig med sonen
i granngården och blir en lycklig maka

och moder borta i Amerika. I levande
livet kan det ju i bästa fall gå så. Men
verkligheten är nu en gång ett och konsten
ett annat; och så som författaren anlagt
hennes karaktär, måste hennes öde gestalta
sig annorlunda för att inte läsaren skall
känna något av en spänd förväntans
upplösning i intet.

På samma sätt tappar författaren bort
flera av de trådar, han börjat spinna på.
Så skildrar han t. ex. ganska utförligt
uppkomsten och utbredningen av en
väckelserörelse, vars anhängare förutspå yttersta
domens snara inträffande. På den kritiska
dagen fordrar läsaren nästan en katastrof
av ett eller annat slag, som emellertid
aldrig kommer. T. o. m. yttersta domen
lyckas författaren tämligen omärkligt halka
över. Verkligt liv och skärpa ha i detta
parti av boken egentligen endast de tyvärr
alltför flyktiga scener, där Kersti helt
dominerar — såsom det nästan monumentala
slutkapitlet. Ensam, sedan mannen dött
och hon med en sorts tyst heroism sänt
barnen, det ena efter det andra, till Amerika,
för att inte också de skulle behöva bli
torpare, bor hon kvar på Skogstorpet, dit
hon en gång kommit så motvilligt, men
där hon under ett långt liv vuxit sig så
fast, att hon inte kan förmå sig att lämna
det, fast dess skötsel numera övergår hennes
krafter. Marken får ligga i vanhävd; men
stugan kan hon åtminstone hålla prydlig.
Ända sedan hon först flyttade in, har det
varit tal om att måla om den. Och nu,
sedan den sista pojken givit sig i väg, får
hon äntligen tid att sätta det i verket.
Men hon orkar inte längre; och med
rödfärgspenseln i näven stupar hon bland
ogräset på den förvildade åkern, rak på
sin post ända in i det sista.

Dylikt låter sig dock inte referera;
ingen, som inte läst dessa beundransvärda
sidor, kan uppskatta deras lugna, sakliga
kraft. Och lika ypperliga episoder är det
gott om i Ljungquists bok. Åtminstone
för ögonblicket kan jag inte påminna mig
någon författare, som så lyckats fånga
själva luften över gnejsens och enbackarnas
Sverige. Man får klart för sig att man
har att göra med en man av helt andra
mått än de vanliga bygdekrönikörerna redan
vid läsningen av den utomordentliga
upptakten, mötet mellan sockenhetären Bella
och fattigstukäringen Alnacka, som är trak-

286

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free