- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
291

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Gustav Vasas kungagärning och dess historiska förutsättningar. Några synpunkter i anledning av 400-årsminnet. Av Gottfrid Carlsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Gustav

Vasas kung ag ärning

hennes verk slogs jämförelsevis snabbt
i spillror i följd av efterträdarens
oklokhet, och konungarna Hans och Kristian II
blevo för det danska rikets
vidkommande de första verkligt typiska
företrädarna för den statstanke, som
utmärker övergången mellan medeltiden och
nyare tiden. De motsvaras härvidlag i
Sverige av de tre sista medeltida
riksföreståndarna: Sten Sture d. ä., Svante
Nilsson och Sten Sture d. y. Vi gå nu
att betrakta dessas styrelse ur
synpunkten av deras verksamhet för
statsmaktens konsolidering och den av dem
själva utövade regeringsmyndighetens
stärkande.

Mot riksrådet, de aristokratiska
intressenas representation och det
starkaste hindret för upprättandet av en effektiv
statsmakt, funno Sturarna ett kraftigt stöd
i den unga riksdagen, som till följd av
sin sammansättning troget anslöt sig till
deras politik och i vilken de sågo sin
enda verkliga principal, varför de också
i förekommande fall konsekvent vägrade
att underkasta sig av riksrådet fattade
beslut om deras entledigande från
regeringsutövningen. De negligerade också
rådets hävdvunna rätt att genom en på
förhand utsedd delegation oinskränkt
förfoga över rikets slott och fästen vid
regentskifte — en rättighet som avsåg
att trygga rådets allmakt vid
regentpostens återbesättande — och det var
på det sättet som den unge Sten
Svantesson, i överensstämmelse med sin
faders sista anordningar i livstiden, trots
riksrådets protester och med
undanträngande av den av rådet utsedde
riksföreståndaren Erik Trolle banade sig väg
till makten år 1512. Sturarna frigjorde
sig också alltmer från rådets medverkan
vid utdelningen av län och skaffade sig
åtminstone så till vida bestämmande
inflytande på dess rekrytering, att de
förhindrade upptagandet av nya rådsmed-

lemmar, om. det med hänsyn till de
föreslagnas partiställning syntes dem
nödvändigt för upprätthållandet av deras
egen makt eller om det eljest från
deras synpunkt syntes olägligt, att
riksrådet blev alltför talrikt och just genom
betydande medlemsantal kunde göra
anspråk på att gent emot
riksföreståndaren representera den samlade
aristokratien.

I klart medvetande om den styrka,
som rådet av gammalt hade haft i de
andliga medlemmarnas fullständiga
oavhängighet av regenten, gingo
riksföreståndarna även till storms mot kyrkans
frihet. Detta gäller särskilt om den
förste och den siste Sturen, gamle och
unge herr Sten. Ingendera hade någon
överdriven vördnad för det bestående
kyrkosamfundet och dess högsta
målsmän i Sverige. Sten Sture den äldre
anklagades för att i sitt enskilda liv bryta
mot kyrkans fasteföreskrifter, alldeles
som fallet var med Gustav Vasa från
1520-talets mitt. Och han tillät sig år
1497 att erinra den politiskt maktlystne
ärkebiskop Jakob Ulvsson om att de
andliga borde, hålla sig inom gränserna
för sin egentliga uppgift, Guds ords
predikan, och icke befatta sig med sådant,
som »dem icke tillbörligt är att
hantera», nämligen statens värv; vi finna
i detta yttrande tonfall, som påminna
om den lutherska förkunnelsen några
årtionden senare och nära nog i själva
ordalagen överensstämma med vad
Gustav Vasa vid och efter den svenska
medeltidskyrkans fall gång på gång
inskärpte. I handling ådagalade Sten Sture
d. ä. sin antiklerikala fördomsfrihet
genom att belägra biskoparnas fasta slott
och till en tid beröva en av dessa
kyrkofurstar hans personliga frihet, och unge
herr Sten tog ytterligare ett stort steg
på samma bana i sin hänsynslösa
framfart mot Gustav Trolle. I sin åhåga att

291

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0327.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free