Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Orrefors och den svenska glaskonstens renässans. Av Holger Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H o lg e r Ny blom
Graverad urna av Hald. ig 20.
litativt hävda sig i alla tider. Vad
Gallé-fabriken nu producerar är tarvligaste
dussinarbete, där banala landskapsmotiv
harmoniera med anskrämliga färger i
övervägande gulrosa och rostbrunt.
Vårt äldsta nu existerande glasbruk Kosta
syntes omkring sekelskiftet sträva efter att
vilja giva något nytt i sin produktion,
vilket tog sig uttryck i engagerandet av de
för det vackra konsthantverket på skilda
områden intresserade Alf Wallander och
Gunnar G:son Wennerberg. Dessa
lyckades även ur brukshyttorna få fram en del
goda efterbildningar till det bästa
Gallé-glaset, ett rent lyxglas för blommor m. m.
i naturalistisk stil, en första respektin-
givande ansats att bryta muren av det
is-slipade glasets förtrollning och tränga fram
till något nytt och levande.
Men även inom bruksglasets gebit
började så småningom bättre typer att
framträda, influerade från föregångsländerna
inom modernt konsthantverk, om också
yttringarna voro få och ej vunno den stora
publikens uppmuntran. Långt senare gjorde
Kostabruket med engagerandet av den som
målare välkände konstnären Edwin Ollers
ett gott grepp att skaffa nya impulser till
sin produktion. Vad denne vid 1917 års
Hemutställning å Konsthallen hade att visa
av både vardags- och prydnadsglas var av
det slag, att man med glädje trodde sig
kunna hoppas, att det gamla bruket nu
äntligen tänkt slå ett slag för att ej bli
efter i den spirande konkurrensen. Men
Kosta svek, och Ollers’ arbetstid därstädes
blev en kort saga, vilken visserligen lämnat
ett märke efter sig för kommande tider,
om ock de ledande ej hade någon känsla
därför.
Och konkurrensen hade kommit snabb
och kraftig. Runt omkring den första
glasanläggningen i Småland hade en hel rad av
mindre hyttor växt upp. En av de allra
senast tillkomna — år 1898 —var Orrefors.
Beläget vid järnvägslinjen Kalmar—Nässjö
och liksom föregångarna i Bayerns och
Böhmens glashyttetrakter omgivet av djupa
skogar, var Orrefors från början avsett att
blott producera enklaste bruksglas och
buteljer. Det var omkring 1915, då bruket
leddes av disponent Albert Ahlin, som
första steget togs att arbeta med
konstnärligare former. Ungefär samtidigt som det
lyckades bruket att till sin arbetarstam
förvärva några av vårt lands bästa
glasblåsare, bröderna Knut och Gustaf
Bergqvist, beslöts anställande av en
konstnärlig chef, och härtill utsågs konstnären
Simon Gate. Ej långt efter bands även
målarekamraten Edward Hald vid Orrefors.
En stab av goda medarbetare har länkats
till dessa, sålunda målaren av graalglasen
H. Wollman, de svenska gravörerna Elis
Rydh och Gustav Abels, tysken Wilhelm
Eisert och böhmaren A. Diessner. Chef
vid bruket är sedan 1917 disponenten
Edward Strömberg, gammal rutinerad glasman,
under vars insiktsfulla ledning Orrefors i
en hast ryckt upp till den odisputabelt
främsta platsen bland vårt lands glasbruk.
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
