Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms musikliv
Av Albert Sp i t z er
O N SER T S AS ÖN GEN
1922—23, vars eftermäle
det gäller att här i korthet
sammanfatta, har i det stora
hela uppvisat samma drag som sina
närmaste föregångare: en nästan förbryllande
mångfald av musiktilldragelser, planlöst
hopade och gyttrade, en massinvasion av
utländska tonkonstnärer, särskilt gynnad
av vår förnämsta konsertinstitution och
nitiskt understödd av en högt uppdriven
reklameringsteknik, en knappt tillmätt plats,
ej i solen utan i skuggan, åt våra egna
och jämsides med allt detta ett långsamt
men omisskännligt sjunkande i publikens
intresse. Redan nu kan man konstatera
att det framför allt är de på ett eller
annat sätt sensationella tilldragelserna och
särskilt de stora kosmopolitiska »stjärnorna»
— själva äga vi gunås, eller kanske
snarare lyckligtvis, knappast några stjärnor
—-som locka allmänheten. Och även dessa
få mången gång spela eller sjunga för
glest besatt salong. Tydligt är att här
föreligger ett missförhållande mellan
tillgång och efterfrågan. Att Stockholm ej
är tillräckligt stort och dess befolkning i
gemen ej tillräckligt musikintresserad tör
att bära upp ett konsertväsen i denna
skala är en sanning, som snart borde stå
klar för oss alla, lika väl som att ett sunt
musikliv i Sveriges huvudstad först och
främst måste byggas på svensk grundval,
av svenska krafter. Dessa synpunkter äro
för Ord och Bilds läsare ingen nyhet, de
ha framhållits såväl av tidskriftens närmast
föregående musikkritiker som av den
nuvarande. Lägger man på sin verksamhet
en annan måttstock än allenast referentens,
kan man ej undgå att ur vårt splittrade
och förvirrade musikliv dra ganska
allvarliga, ja nedslående slutsatser.
Konsertföreningen har tydligen haft
att räkna med ett minskat publikintresse.
Många konserter ha givits för halvtomma
hus. Orsakerna till detta av kritiken ofta
beklagade förhållande torde, utom de
inledningsvis här påpekade, vara flerfaldiga.
I den rekordartat fula och
stämningsdrä-pande Auditorium-salen är omöjligt känna
någon trevnad, och vissa väl kända
tilldragelser i samband med den kris
företaget för två år sedan genomgick ha nog
på åtskilliga håll minskat allmänhetens
sympatier. En annan och tyngre vägande
omständighet torde vara, att den
konstnärliga ledningen ger rum för många
invändningar. Solistprestationerna ta en allt
för stor plats i programmen, och — det
kan ej upprepas för ofta — våra inhemska
krafter åsidosättas med en följdriktighet
som verkar avsiktlig. Konsertföreningen
vill ej förstå, att den som stats- och
stads-understödd institution har vissa
skyldigheter mot våra egna utövande musiker.
De i rask följd varandra avlösande
utländska solisterna, som för övrigt ej alltid äro
så märkliga, hota att ge hela företaget
en anstrykning av internationell varieté.
Som dessa damer och herrar i regel resa
med ett fåtal paradnummer blir också
solistrepertoaren förtvivlat enformig, samma
saker återkomma är efter år, gärna ett
par, tre gånger i säsongen. Även det
yppersta kan man tröttna på, om man
hör det alltför ofta, att ej tala om
andra-rangsverk som t. ex, Liszts och
Tsjaikov-skys konserter, vilka gärna kunde få vila
ett par år framåt. Den som till äventyrs
hoppats att prof. Schnéevoigt i sin
egenskap av »konstnärlig ledare» skulle slå in
på en ny kurs har blivit grundligt
besviken. Systemet från den förra regimen
— eller snarare bristen på målmedvetet,
planmässigt system — kvarstår oförändrat,
verksamheten ter sig allt mer förflackad,
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
