Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
förytligad, konstnärligt likgiltig. Den
betydelsefulla uppgift, som tillkommer
Konsertföreningen, fylles på ett minst sagt
ofullständigt sätt. Framstående, om än ej
utomordentliga, dock endast av den rena
illviljan förnekade dirigentegenskaper äro
tydligen här ej en tillräcklig förutsättning.
Ett fortfarande ouppfyllt önskemål är
anställandet av ytterligare en kapellmästare
vid sidan av den s. k. förste dirigenten,
varigenom uppträdandet av tillfälliga ledare
kunde undvikas eller i alla fall inskränkas
till ett minimum. Skulle det ej vara
tänkbart att föreningens styrelse sökte att som
sådan förvärva en man som W.
Stenhammar, vars namn som dirigent, tonsättare
och utövande musiker har den yppersta
klang både hos vår publik och våra
tonkonstnärer: Andra önskemål äro:
betydligt flera solistfria konserter och ej minst
färre vokalsolister. De s. k. populära
symfonimatinéerna böra i högre grad än
hittills göra skäl för namnet. Intressanta
nyheter — varav både denna säsong och
den förra bjudit många — böra gärna
spelas mer än en gång. Verk av Raff,
Norman och Gade, vilka nu äro
fullständigt åsidosatta, kunna gott förtjäna att
någon gång framföras, och större plats
borde beredas åt bl. a. Sinding och Carl
Nielsen.
Höstsäsongen inleddes liksom i fjor
med ett svenskt program, vilket som nyhet(!)
bragte Berwalds — behöver det sägas?
—-snilleburna, gnistrande spirituella ouverture
till Drottningen av Golkonda, ävensom
några gärna hörda kända verk, varibland
A. Hallens Svensk rapsodi nr 2, som dock
förlorade något i verkan genom att
omedelbart föregås av T. Aulins mycket
närbesläktade Svenska dansar. Att
Konsertföreningens programuppställningar ofta från
konstnärlig synpunkt lämna åtskilligt övrigt
att önska och alltför mycket bära
tillfällighetens prägel är ett fel som de ha
gemensamt med många, särskilt
solistkonserter, men här har man rätt att ställa större
anspråk. Rättvisligen må erkännas att t. ex.
nästa program, helt franskt, dels klassiskt
(Berlioz—Saint-Saëns), dels modernt, var
mönstergillt, varemot en sammanställning
som en Bruckner-symfoni och en
Chopin-konsert omöjligen kan godtagas. Ett än
skarpare ogillande förtjänar den stora
strykningen i samma konserts inledande orkest-
er-tutti, vilket nu inskränktes till några få
takter-, publiken — man vill gärna hoppas
det -— hade väl ej infunnit sig endast för
att höra hr Friedman spela.
Höstsäsongen kan sägas ha stått i
Beethovens tecken, i det samtliga
symfonier uppfördes på matinéerna, varav sju i
omedelbar följd; flere av dem kommo
också med på onsdagskonserterna. Dess
emellan gåvos med hr Schnabel som
förträfflig solist alla fem pianokonserterna
(nr i och 2 som nyheter) och körfantasien
op. 80 med de tre Leonora-ouverturerna
som fyllnadsnummer. Lägges härtill att
hr Max Pauer gav en på fyra aftnar
fördelad, utsökt konstnärlig, fint förstående
och förnämt behärskad tolkning av ett
urval ur mästarens pianokompositioner,
och att självklart det stora namnet varit
företrätt även på andra konsertprogram,
kan man verkligen ha skäl att tala om
överproduktion och massavverkning. Man
må vara än så stor Beethoven-beundrare
och ändå vilja erinra om det klassiska
ordet: ne quid nimis. För vår breda
musikpublik tycks Beethoven ha blivit ett
slags gudomlighet, han anammas ödmjukt,
kritiklöst: varje takt en uppenbarelse. (I
vad mån han förstås är en annan sak.)
Att Beethoven är den förste store moderne
tondiktaren, att han har särskilt mycket
att säga vår tids människor, berättigar ej
detta rent affärsmässiga utnyttjande.
Över-uppskattningen av Beethoven ger anledning
till falska perspektiv. » Vixere fortes ante
Agamemnona» säger skalden, ja, både ante
och post\ Man frestas att anföra Gustav
Vasas ord om Luther hos Strindberg: »Det
var en härlig man, frid över honom! —
Han var mycket bra som han var, men
det blev litet för mycket Luther!» Och,
gent emot de obetingade
Beethoven-till-bedjarna, den åldrige Goethes: »Ein
all-gemein anerkanntes Talent kann von seinen
Fähigkeiten ein Gebrauch machen, der
pro-blematisch ist. Nicht alles, was der
Vor-treffliche thut, geschieht auf die
vortreff-lichste Weise».
Av svenska nyheter som kommit till
uppförande inom Konsertföreningen torde
Kurt Atterbergs symfoni nr 5, funèbre,
vara den mest betydande. I detta verk
som, alltigenom storvulet patetiskt, tycks
vila på smärtsamma inre eller yttre
upplevelser, visar tonsättaren en ny och över-
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
