- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettioandra årgången. 1923 /
327

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms musikliv

raskande sida av sin stora begåvning.
Wildes bekanta ord ur The Ballad of
Reading Gaol: »For each man kills the
thing he loves» stå som motto. »The
coward does it with a kiss, the brave man
with a sword» tillägger skalden. Hr
Atterberg gör det med eller snarare i en
symfoni, som har karaktären av en
uppgörelse, en hjärtebikt, och som på samma
gång vittnar om ett eminent kunnande.
Mellan de starkt upprörda yttersatserna
bildar det dystra lentot med sin anklang
av svensk folkton en vilopunkt. I finalen
stegras smärtan till skärande hån i en
makaber vals, där förut hörda temata
skonlöst parodieras (efter Berlioz’ och Liszts
mönster). Verket förtonar i trött
själv-uppgivande. För egen del kunde jag ha
önskat ett ställvis mindre bedövande
utnyttjande av den stora orkesterapparaten
och är ej övertygad om fördelen av att
använda pianot i en symfoni. Både hr
Atterberg och vår inhemska tonkonst äro
att lyckönska till detta nya verk, säkert
hans hittills starkaste. Hr Atterberg
dirigerade själv — och förträffligt. Ett
förnyat uppförande skulle ha varit välkommet,
vilket även gäller om Berwalds förut
nämnda ouverture och Oskar Lindbergs
här för första gången spelade, delvis på
folkliga låtar byggda svit »Från de stora
skogarna». Den talangfulle tonsättaren
återger i detta liksom i föregående verk
naturstämningar från sin hembygd Dalarne,
dock tyckes mig hans »Vildmark»
starkare inspirerad; faran av självupprepning
ligger nära. En välförtjänt, stor framgång
hade Helmer Alexanderssons symfoni g-moll,
nr 2, som t. o. m. fick äran av en repris.
Att detta vackra, friska, behagliga verk
fått ligga ospelat sedan sin tillkomst 1914,
är ägnat att förvåna. Den senare (1919)
tillkomponerade scherzosatsen för stråkar
enbart (pizzicato sempre med arco-trio)
faller i sin eleganta banalitet allt för
mycket utom ramen och saknar organiskt
samband med det övriga. Anhängarna av
en extrem modernism torde ej ha funnit
något större nöje av detta verk, där intet
offer bringas dagens gudar eller avgudar,
det hela var enkelt, klart, lättfattligt och
tillika god, haltfull musik av omisskännligt
svensk prägel. Det senare kan minst av
allt sägas om en annan samma afton
spelad svensk nyhet, Dan. Jeislers svit Tableaux

rustiques, dirigerad av tonsättaren. Hr
Jeisler har många år varit bosatt i Paris,
och hans musik ansluter sig så nära till
nyfransk, modernistisk skola att intet drag
röjer hans ursprungliga nationalitet. Allt
var överdådigt skickligt gjort, med
raffinerad, i alla färger skimrande
orkesterbehandling och harmonik »quite up to date»,
men totalintrycket var dock: imitation
efter välkända mönster. Må det förlåtas
mig om jag vid åhörandet kom att tänka
på Holbergs Jean de France, som säger
om sig själv: »Jeg har oublieret gandske
mit Dansk dans Paris». Men jämförelsen
vore orättvis, ty hr ]eisler behärskar
fullkomligt sitt adoptivlands musikspråk. Ett
vida mer personligt och känt intryck
gjorde hans »Légende» för cello och
orkester, som dock ej så litet erinrade om
Chaussons underbart sköna »Poëme».
Solopartiet utfördes sant konstnärligt av
tonsättarens maka, f. Caponsacchi, som även
stilfullt tolkade ett par klassiska konserter.
Om jag så nämner, att hr Järnefelt
framförde en sin tillfällighetskomposition
»Festklanger», en elegant men mycket tom
polonäs, i vilken förebilden, Alfvéns
Festspel, allt för mycket gjorde sig påmint,
tror jag mig knappt ha förbigått någon
av säsongens inhemska nyheter. De
utländska ha varit många och delvis mycket
givande: endast några få kunna här
beröras. Vi ha skäl vara hr Schnéevoigt
tacksamma för det varma intresse han
ägnar Max Regers orkesterverk, av vilka
Variationer och fuga över ett tema’ av
Beethoven var ett nytt prov på Regers
inom detta område man kan gott säga
enastående konst. Mindre lyckad synes
mig En romantisk svit, för vilken tre
hänförande dikter av Eichendorff ligga
till grund; i programredogörelsen voro två
av dem tyvärr starkt förkortade.
Romantiker var Reger minst av allt, och det enkla,
naiva hos diktaren, för vilket Schumann
visste träffa rätta tonen, ligger honom fjärran.
De spanska folkliga dansarnas och
visornas än eldfulla och eggande, än smekande
och smäktande melodier och rytmer ha
ofta och med förkärlek utnyttjats av ali
världens tonsättare, hr Schnéevoigt har
äran av att hos oss ha infört två
samtida, starkt nationella spanjorer, Chavarri
och Turina; spansk musik så att säga i
andra hand bjöds oss i ett par sviter av

327

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:24:55 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1923/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free