Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Från Stockholms musikliv. Av Albert Spitzer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Albert Spitzer
Ravel och Rimsky-Korsakov, samtliga dessa
verk, färgrika, pikanta, elektriserande,
hördes med odelat nöje. Utom den geniale
Ravel, vars likaledes för första gången
spelade »symfoniska fragment» Daphnis
och Chloe torde göra sig vida bättre i
förening med scenisk framställning (det är
hämtat ur en balettpantomim med ganska
invecklad handling), ha Stravinsky,
Roger-Ducasse och Skrjabin företrätt den
musikaliska extremismen eller »futurismen».
Stravinskys tonmålning Feuerwerk (varför
den tyska titeln?) var ju rätt lustig,
närmast förbluffande och delade fyrverkeriers
vanliga lott: att glömmas så fort det är
över. Roger-Ducasse’s Nocturne de
prin-temps fann jag obeskrivligt ledsam och
andefattig. Och Skrjabins Poème de
1’ex-tase! Hörom programkommentarien:
»orgiastisk extas, neurastenisk överspändhet —
— — andlös ångest, svindlande
svaghetskänsla, grubbel och krampaktig exaltation!»
Sådant kan någon sällsynt gång bli till
stor konst — tänk blott på Tristan och
Isoide! — men Skrjabin är i detta verk
blott en av imitatorum pecus, dessa som
beta och — idissla på den stora
Wagner-allmänningen. Det vore frestande att tala
om det patologiskas berättigande inom
konsten: allt för snäva få gränserna ej
dragas, men i stort sett äger väl Tegnérs
bekanta yttrande att poesien är livets hälsa
sin tillämpning även på musik och
bildkonst. — Svenska instrumentalsolister ha
varit ytterst fåtaliga: vår värderade pianist
hr Broman utförde Schumanns välkända
konsert korrekt, redbart och med tillbörlig
bravur, men då hr Broman spelat samma
konsert för ett par år sedan och den
dessutom kort förut framförts med en förträfflig
utländsk kvinnlig solist (detta starkt feminina,
att ej säga flickaktiga verk hör till dem,
som vinna på att spelas av en dam), var
det ju att, som Strindberg säger, göra gjord
gärning om igen. En ung i Paris
studerande svensk lät höra sig i Griegs även
välbekanta pianokonsert; utförandet kan
kallas något så när acceptabelt, knappast
mera. Ingen annan bland våra egna
pianister (om vi ej som sådan få räkna fru
Schnéevoigt), ingen av våra violinister eller
cellister har under säsongen uppträtt i
Konsertföreningen, detta underliga och från
flera synpunkter nedslående faktum utgör
en dunkel punkt i dess verksamhet. Våra
sångkrafter ha varit bättre tillgodosedda:
en ung, debuterande sångerska, fröken Elin
Hjelm, med en stor, voluminös mezzosopran,
vars klang dock tarvar förädling, sjöng
med varmt uttryck och verkligen
dramatiskt föredrag en aria ur Bruchs Achilleus;
här finnas tvivelsutan stora
framtidsmöjligheter. Fröken Lisa Tiréns innerliga,
själfulla sång hör också till det man med
glädje lyssnar till, men sjunger man dansk
text, bör man åtminstone bemöda sig om
ett korrekt uttal. Utländska vokalsolister
ha bl. a. varit den hänförande,
gudabenådade Berta Kiurina, den ypperliga
altsångerskan Irma Tervani samt H. Schlusnus,
som sjöng ett helt program operaarior, en
man kan gott säga fenomenal baryton med
nästan tenoral höjd och ytterst intelligent,
livfullt föredrag. Arior ur Glucks franska
och Händels och Mozarts italienska operor
borde dock (anmärkningen gäller alla de
tre här nämnda konstnärerna) ej få sjungas
med — oftast underhaltig — tysk text:
att höra t. ex. den falskligen s. k.
champagne-arian ur Don Juan i Rochlitz’ gamla
eländiga översättning är vad danskarna
kalla »en blandet Fornøjelse.» Saint-Saëns
skriver att Don Juan på franska är löjlig,
men på tyska någonting rysligt.
Vårsäsongens stora tilldragelse var
besöket av den frejdade Jean Sibelius, som
framträdde som ensam dirigent vid två av
orkestern anordnade extra konserter och
som medverkande sådan vid två ordinarie,
naturligtvis uteslutande med egna
kompositioner. Flertalet av dessa hade vi tack
vare hans landsmän hrr Järnefelt och
Schnée-voigt förut lärt grundligt känna, men det
hade självklart ett mycket stort intresse att
nu höra dem under tonsättarens egen
ledning, publiken fyllde också den stora salen
till sista plats och lade i dagen en
hänförelse, som redan från början stod på
kokpunkten. Det urval som bjöds ur en
sällsynt rik och skiftande om än ojämn
alstring belyste allsidigt en stor och
egendomlig begåvning. Karl Flodin skrev 1900
att för att fullt förstå denna musik tarvas
främst förutsättningen att vara en son av
Finland och uttalade sitt tvivel om att
tonsättaren redan under sin livstid skulle
bli förstådd och uppburen. Förståendet
är en sak för sig — för egen del erkänner
jag mig stå främmande för och
jämförelsevis oberörd av åtskilligt — men uppburen
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
